Hur klarar man att oron för det värsta blir verklighet?

Första gången han var riktigt nere gick han första året på gymnasiet. Då bodde han hemma, men varken jag eller min fru var riktigt beredda på hur djup depressionen var som drabbade honom. I det läget fick han antidepressiv medicin, men han var inte så glad över att behöva äta den på grund av biverkningarna. Vi uppfattade det som att hans mående gick ganska mycket upp och ner under denna tid, men att det ändå var ok.

Tobbe gillade plugget, älskade att läsa och han hade tämligen lätt för sig. Han gick ut naturvetenskaplig linje i Bromma gymnasium och klarade det galant. Efter gymnasiet var det bestämt att han skulle ut och resa med en kompis, och vi har många gånger tänkt att han egentligen inte ville resa men att han inte ville svika sin kompis. Tyvärr var resan inte så bra för honom. Han mådde inte bra psykiskt och hade nog svårt att fly undan de känslorna. Han ringde hem, det var påsk och Tobbe var så pass nere att vi bestämde att jag skulle åka till Thailand och hjälpa honom hem. Samtidigt hade hans mamma bokat en psykolog som han fick komma till direkt.

Trots depressionen ställdes aldrig en diagnos

Nästa steg var att Tobbe började läsa ekonomi i Linköping. Vi höll kontakt förstås och försökte hjälpa och stötta honom så gott vi kunde. Eftersom Tobbe var myndig så hade vi kanske inte riktigt hela bilden av hur han hade det och mådde, trots vår nära kontakt. Han brukade dock alltid höra av sig om det var något. Plötsligt ringde han och sa att han inte ville plugga ekonomi längre, utan han bytte till juridik. Då kom han in i Uppsala och genomförde hela utbildningen där och i Stockholm. Så trots att han hela tiden i princip brottades med sitt psykiska mående, klarade han av att läsa klart den tuffa utbildningen. Det fanns mycket kraft i Tobbe trots hans mående. Han både pluggade och var mycket engagerad som verksamhetsledare på KFUM/KFUK’s Ängsholmen i Stockholms skärgård. Med depressionen som ständig skugga och följeslagare.

Äntligen skulle han få hjälp

Vid den här tidpunkten så var det lite fladdrigt boendemässigt, antingen bodde Tobbe hemma hos oss eller hos sin flickvän. Hos henne bodde han också den sista tiden. Som den rastlösa själ han var, säkert för att han inte mådde bra, var Tobbe ute på många resor vid den här tiden, både inom och utom Sverige. Sista resan gick till Sydafrika och återigen avslutade han resan i förtid och vi mötte honom på Arlanda. Veckan efter återkomsten från Sydafrika var han i så dåligt skick att vi fick köra honom till psykakuten och han blev då inlagd. Det var första gången han faktiskt var på sjukhus och för oss var det skönt att veta att han nu äntligen skulle få hjälp. För märkligt nog så fick Tobbe aldrig någon riktig diagnos, trots alla år av depression och besök hos olika personer inom vården. Trots att han träffade läkare relativt tidigt under sin långa sjukdomshistoria, så blev det aldrig någon utredning eller uppföljning, vilket vi i efterhand tycker är så konstigt. Även om vi inte vet om det hade spelat någon roll.

Sista veckan tillbringade han på kliniken och vi vet att han var stadig, i både blick och samtal, vilket förstås kan göra det svårt för personal att veta hur illa det var. Han fick permis över helgen och mötte upp en kompis för en badmintonmatch som han dock lämnade i förtid, åkte hem och där han sen avslutade sitt liv.

Vi visste inte vad vi skulle vara vaksamma på

Flera av Tobbes vänner från Ängsholmen hörde i veckan efter av sig och ville gärna ordna en minnesstund ute på Ängsholmen. En minnesstund som kom att betyda mycket för alla som var där och inte minst för oss i familjen.

Hur klarar man att den oro man levt med i över tio år blir verklighet? Vi vet inte, vad är att klara? Man lever, men hur har man det på insidan? För oss har närheten till varandra och vår dotter med familj varit helt avgörande.

Vi var mycket kritiska till läkarnas bedömning på den slutna psykiatriska vårdenheten där Tobbe var sista tiden. Vi gjorde därför en Lex Maria-anmälan. Anmälan resulterade i att vårdenheten fick en anmärkning. Vi var också mycket kritiska till att vi inte fick några förhållningsorder kring hans permission. Vi visste inte vad vi skulle vara vaksamma på. Han kanske inte ens skulle haft permis.

Vi håller Tobbe levande

Vi har många gånger tänkt att Tobbe äntligen fick det lugn han önskade. Han hade kämpat så länge med sitt dåliga mående. Den sista veckan vet vi att han hade självmordstankar. Vi tror inte att han hade haft det innan dess. Trots sitt mående höll han, så sent som en månad innan han gick bort, en utbildning i teambuilding. Han syster var med och hon var så stolt över hur bekväm och ledig han var med att genomföra denna utbildning. Så det var så dubbelt.

Vi tänker mycket på Tobbe. Vi pratar ofta om honom hemma och med vår dotter, våra barnbarn, med vänner och bekanta och håller honom levande. När vi träffar nya människor säger vi alltid att vi har två barn – det är så viktigt att han räknas med. Men Tobbe har liksom stannat i sin ålder. Han kommer alltid att vara 28 år.

Det finns ett tydligt Före och Efter i våra liv

Det är så mycket vi saknar med honom, förstås att inte fått följa honom genom livet, kanske med familj och barn. Vi har en båt och Tobbe var ofta med oss när vi höll på med båten. Jag kan sakna honom så otroligt mycket i de stunderna. Vi gjorde mycket tillsammans – tränade, åkte skidor och dök. Jag har inte velat dyka själv efter det. Det var något vi hade ihop och Tobbe var så fin att göra det med. Så jag dyker inte mer nu. Det finns ett tydligt före och efter i våra liv och jag har blivit mycket känsligare efter det som hänt.

Ibland tänker vi att tiden gått så fort, trots att det är 13 år sen vi förlorade Tobbe.

Göran, Tobbes pappa