En del av mig som legat undangömd fick äntligen sitta i förarsätet

Som liten var lärdomarna och sensmoralen från tecknade serier större än orden jag fick från vuxna i min omgivning. En konversation kunde aldrig konkurrera med de tillfredställande färgerna och äventyren som fanns i filmer, spel eller serier.

Att låta Lara Croft kasta sig in i fara med ett flin, uppleva Sailor Moon besegra ondska eller ge sig in i planeten Zebes som Samus Aran från Metroid! Den spända atmosfären och hoten i Metroid var inget som matchade alla de scenarion som tjejer annars fick synas i. Inget var glittrigt eller rosa och några prinsessor såg jag inte heller…

…Det var först när jag såg en 8-bitars Samus stå utan sin rymddräkt som jag insåg att hon faktiskt var en kvinna, och att det betydde något stort. För om hon kunde avvika från det som förväntades av henne – då kunde jag det också.

För mig var grundskolan kantad av utanförskap och mobbing vilket gjorde att jag saknade en stabil grund i mig själv. Då vuxna inte kunde ändra på situationen flydde jag in i berättelser och spel. Där kunde jag känna mig lika mäktig som Samus.

Allt som någonsin skapats kommer ur idéer. En del av dessa idéer slår rot i världen i form av beteenden, förväntningar och koncept. För varje generation som föds och dör växer dessa koncept, vissa upplöses andra förändras. Sättet vi förmedlar idéer till kommande generationer sker på många sätt men främst genom kultur. Därför är musik, serier, film och spel viktiga verktyg för framtiden. Med hjälp av dessa kan vuxna sprida idéer och koncept som är menade att knuffa unga sinnen i rätt riktning. Men utan öppenhet kan idéerna förvandlas till mentala fängelser.

Idén om att ”tjejer” och ”killar” är fundamentalt olika var något som spökade i all media när jag växte upp (det gör den fortfarande på många håll i världen). Människor stämplades utifrån ”biologi” och det talades om att på något genetiskt plan var det naturligt att tjejer var mer känslosamma och omhändertagande medan killar naturligt bara var drivande och ”rationella”. Maskulinitet ansågs vara för män och kopplades till koncept som att vara logisk, grundad, ledande, rationell och karismatisk. Femininitet ansågs vara för kvinnor och kopplades till koncept som att vara fåfäng, vacker, smal, känslosam, omhändertagande och naiv.

Så fort det dök upp personligheter eller karaktärer som inte rymdes i dessa ramar stämplades de som onda, moraliskt förvridna eller som ett skämt! En karaktär som inte var smal blev synonymt med att vara klumpig, dålig eller respektlös. En karaktär som klädde sig könsöverskridande var ondskefull, fjollig och självisk, och en man som bar en klänning var en punchline. Alla var i majoritet vita med undantag för de stereotypa token-karaktärerna. Alla var heterosexuella med undantag för queera token-karaktärer som alltid dog. Och… Alla tjejer väntade på att en man skulle rädda dem och leva lyckliga i alla sina dar (det sistnämnda där satte många käppar i hjulet för mig).

När jag blickar tillbaka på min uppväxt så kan jag minnas att jag trots dessa narrativ ändå drogs till antagonisterna i tecknad film. Jag kände en fascination och en längtan jag inte hade ord för! Porträtteringen av Hades i Disneys Herkules är till denna dag en kär favorit, och han tillsammans med alla de flamboyanta ondingarna hade något gemensamt: De var män med smink och könsöverskridande uttryck. Jag vågade aldrig utforska den dragningen. Rent krasst förstod jag inte att jag behövde utforska den närmare. Kombinationen av låg självkänsla med lärdomarna om att min kropp var “ful” skapade en mur mellan mig och den.

Summerat så gick en stor del av min tonårstid och min unga vuxna period ut på att försöka bli vad jag trodde andra ville att jag skulle vara. Jag försökte förkroppsliga vad jag sett när jag växte upp i film, TV och media, och som väntat belönade omgivningen mig för det. Ingen uppmuntrade något annat än den karikatyr av en “kvinna” som jag blivit och ingen visade oro när jag med mina 180 cm vägde 60 kg.

För konceptet av smalhet är så djupt rotat i vårt kollektiva medvetande att vi hellre stöttar det än ifrågasätter dess sjuklighet.

Det tog nästan ett helt liv av att tvinga in mig själv i mallar innan en gnista slog fram mellan mig själv och min kropp. Första gången jag hörde talas om begreppet transmaskulin var genom en musikvideo där Ruby Rose klär av sig alla feminina attribut och börjar klä sig maskulint kodat. Videon var passande nog titlad ”Break Free”. Ruby Rose påminde mig om att jag kunde slita mig fri från andras förväntningar – precis som Samus en gång gjort, och jag valde att vara sann mot mig själv. Inom loppet av en vecka förändrade jag min garderob och för första gången i mitt vuxna liv kändes det som att jag faktiskt existerade fysiskt. En del av mig som legat undangömd satt äntligen i förarsätet.

Jag hade aldrig reflekterat över att det ens existerade transmän, jag visste inte ens att det fanns transpersoner 2014. Den enda referensramen jag hade var att transkvinnor fanns, men bara som antagonister och/eller skämt på TV. Jag hade ännu inte orden att beskriva mig själv eller min upplevelse. Genom sociala medier så kunde jag till slut hitta nya ord. Nya sammanhang pekade mig mot media och kultur som tidigare legat dold för mig.

Ytterligare en pusselbit som kom ur detta var insikten att de figurer jag tecknat under mitt liv inte bara varit egna karaktärer, utan ett utlopp för den person jag innerst inne kände att jag var. Deras flambojans, deras sätt att stå upp för sig själva och sina älskade! Det var därför jag började använda dem utåt. För att skapa mer tillfällen för andra att se sig själva – inte som stereotyper, utan som riktiga människor.

Narrativet att en transperson alltid ska ha vetat att den är trans är kryddat med gaslighting och skuld. Likaså tanken att en alltid ska ha vetat om sin sexuella läggning. När majoriteten av världens människor bokstavligen hjärntvättas in i att heterosexualitet skulle vara mer naturligt än någon annan läggning är det inte konstigt att många har svårt att hitta rätt i sig själva. I den heteronormativa bubblan finns det inte mycket svängrum och det är även där som vi hittar idén om att män ska vara maskulina, kvinnor feminina och att könsöverskridande personer är oattraktiva. Det är där vi ser att transkvinnor lyfts som skämt medan transmän inte existerar. Det är där vi ser att könsöverskridande uttryck ses ner på och att icke-binäritet stämplas som ett rop på uppmärksamhet.

Fundera på detta:

Om ett barn växer upp i ett rum där ingen annan färg existerar bortom färgen röd hur ska det barnet då kunna beskriva några andra färger? Vad gör en tonåring när vuxna skapar media som visar att maskulinitet och femininitet ska vara skilda från varandra? Tillskrivna kroppar med bestämda attribut? När tecknade serier och filmer i majoritet visar att den kärleken som är vacker är den heterosexuella-, mono-, vita-, smala-, cis-kärleken? Hur skulle jag kunnat slita mig tidigare från den heteronormativa hjärntvätten när ingen annan i min närhet ifrågasatte den?

Trots att jag idag vet var jag står sveper ibland en slags skam över mig. Känslan av att jag borde vetat hela tiden. Att jag borde kunnat falla in i ledet med alla andra som kommer ut och berättar om att de alltid vetat. Att de visste för att de minsann lekte med dockor och inte med bilar, älskade blått mer än rosa och hatade att bära klänningar! Att de alltid vetat för att det är så det funkar med män och kvinnor.

Cis eller trans, “vi har alltid bara vetat”!

Det är den nya idén som reproduceras – vilket inte är så konstigt. Det lättaste narrativet att förmedla till någon som inte är HBTQ+  är ett som liknar det heteronormativa. Vi förväntas rättfärdiga vår existens för att kunna stå oemotsagda inför den vita, heterosexuella cis-blicken.

Men så har jag plötsligt kvällar då jag sitter tätt intill människor jag älskar och kollar på tecknat från nutiden. Jag upplever berättelser där lesbiska icke-binära rymdvarelser slåss för vad de tror på och där fienden är ens inre demoner. Jag ser kroppar som ser ut som min egen med attribut som skrider över könsgränserna och jag gråter med protagonisten när han står upp för sin identitet inför sin förnekande familj. (Steven Universe är bra skit). I dessa berättelser centreras inte hetero-normativiteten som kärnan i hur figurerna beter sig. Det vackraste är att det inte bara är normalisering av transpersoner, queerhet och kroppar utan även ett tillgängligt verktyg för att lära andra att utveckla sitt språk och tänkande. En källa som ger unga orden de behöver för att kunna beskriva sig själva utåt.

Den värld som existerar idag är mycket större än den värld som fanns när jag växte upp, och jag känner mig stolt över att vara en av de vuxna som kommer lämna efter mig berättelser som lyfter queera röster, transnarrativ och radikal kärlek. Att se sig själv återspeglas i kultur är livsviktigt.

Transpersoner och HBTQ+ personer har alltid existerat, det har bara kategoriserats under andra termer och former. Ofta dolt för att undvika livsfara. När jag tänker på kommande generationer känner jag lättnad och stolthet över att de lättare kommer kunna se fler aspekter av vad det kan betyda att vara en människa. Transpersoner och queers är på väg att bli såpass synliga att vi inte kan avfärdas som en fas längre.

Här kommer några tips på berättelser, serier och spel där transpersoner och queers framgår tydligt:

“Come Queer With Me” – en Webserie av Studio Dhuppi

“Steven Universe” – tecknad TV serie av Rebecca Sugar

“Assigned Male” – Weberie av Sophie Labelle

“En Komisk Transition” – Serie av Olivia Skoglund

“Error i Cisblicken” – Serier av Wendel Buster Maria Strömbeck

“Inte Din Lilla Transa” –  fanzin av Wilma Mård

“Vei” – Serie av Sara Bergman Elfgren & Karl Johnsson

“Åror” – Serie av Elias Ericson

“Knife Sisters” – ett berättar drivet “dating” spel för vuxna av Transcendes Media

“Dragon Age Inquisition” – ett fantasy rpg spel av BioWare

“Pose” – tv-serie som finns på HBO&Netflix

Slutligen min egna serie:

“Wicked Hero”

Den handlar om Adrian Wicker, som flyr genom en portal från en krigsdrabbad dystopi in i en utopisk värld där jämställdhet är normen. Som queer och trans borde han trivas där men bristen på tillit gör att hans trauma rinner över till andra dimensioner.

Instagram: Adrian.t.malmgren

www.adrianmalmgren.com