Efter adhd-diagnosen kunde jag och min son mötas

Jag tror jag utvecklade min känsla och mitt behov av ensamhet redan som spädbarn. Min mor var ensamstående med mig och min åtta år äldre syster och var tvungen att jobba. Hon jobbade mellan 7 och 17 varje vardag och halvdag på lördagarna.

Från fyra månaders ålder och med specialtillstånd var jag på dagis cirka tio timmar per dag, förutom på lördagarna, då min syster var barnvakt. Min mormor hade en tobaksaffär i samma hus och var backup.

Dagiset var säkerligen bra och jag lärde mig att trivas. De första åren minns jag inte. Jag fick senare veta att det var mer eller mindre förbjudet att röra och ta upp spädbarnen, förutom vid matdags och blöjbyten. Jag har vita drömmar från den här perioden. Inga bilder, bara känslan av total ensamhet.

Barn skulle inte skämmas bort

När jag var lite över året blev min mor sjuk och hamnade på sjukhus. Min mormor såg efter min syster, som gick i skolan, men jag hamnade på Frälsningsarméns barnhem i nästan två månader. De hade samma policy, barn skulle inte klemas med och framför allt inte skämmas bort. Jag tror jag gick in i min egen värld och skapade en kokong runt mig.

När jag fick barn köpte jag aldrig en spjälsäng. Jag kunde inte förmå mig, jag mådde illa bara jag såg en.

Min familj var dysfunktionell men det var också hela samhället. Sverige började byggas upp efter krigsåren. Det fanns framtidshopp men det var fattigt, ojämlikt, skitigt och kallt och synen på barn var förvånansvärt inhuman.

Med så långa dagar, för både mig och min mor, var det svårt att få närhet. Men även på dagis var det hård konkurrens om fröknarna. Jag lärde mig snabbt att läsa av dem och jag blev en riktig underhållare men framför allt var jag en vallhund. Jag cirklade runt, kände vad de andra kände och handlade därefter. Alla skulle må bra, alla skulle ses och ingen skulle vara arg eller ledsen. Det var tungt att bära ansvaret. Jag tror att det var här som jag tappade bort mig själv men framför allt vad som var mina känslor.

Akvariet

Jag vill inte sitta här och skriva om livet. Jag vill uppleva det.
Men jag sitter som i en bubbla, i ett psykiskt akvarium där jag är den enda fisken.
Jag kommer inte ut och ingen kommer heller in.
Grymmast är, att jag ser livet där utanför.
Jag ser människor älska, lida, kommunicera, arbeta, handla – allt det som hör till ett liv.
Här inne lever jag i mitt huvud, i mina tankar, ensamt och ljudlöst.
Jag finns och ändå inte.
I hemlighet hoppas jag att akvariet ska brista.

De talade ett språk jag inte förstod

Jag blev tidigt mobbad. Jag var annorlunda. Jag var dessutom smart. Jag läste allt jag kom över, hade svar på allt. Men det var inga drag som uppskattades. Jag förstod inte samspelet mellan människor. Visste aldrig vad jag skulle tala om. Och ingen verkade intresserad av mina tankar? Jag ville upptäcka, utforska, ifrågasätta.

Som tonåring blev det än mer uppenbart – både tjejer och killar verkade tala ett helt annat språk som jag inte förstod. Jag blev rädd för att gå ut. Levde helt i böckernas värld. Dessutom var jag 180 centimeter redan på mellanstadiet. Jag började äta och gick upp i vikt och jag blev ett lätt byte – både fysiskt och psykiskt.

På gymnasiet svalt jag och gick ner 30 kilo. Jag var undernärd och anorektisk och det blev även min hjärna. Jag misslyckades med mina studier och var tvungen att hoppa av och hittade ett jobb på ett äldreboende. Men jag hade svårt att anpassa mig, ifrågasatte allt, ville för mycket. Jag försökte ”komma in” och jag var mer uppskattad men jag var för trasig, för rädd och jag hade ingen tillit.

Omättlig hunger på allt

Min räddning var att jag lyckades ta körkort och fick tillgång till familjens bil. Då vågade jag mig ut igen, trygg med låsta dörrar. Jag fick frihet. Vilken seger!

Jag jobbade, pluggade och flyttade hemifrån till ett elevhem. Jag ansågs fortfarande som märklig. Jag rökte och drack och festade. Alkoholen hjälpte mig men det gick ofta överstyr. Men jag fick vänner – men hur kom det sig att jag lyckades med det? Var det för att vi var ett kollektiv, där vi var tvingade att interagera? Kunde det hända igen? Jag bestämde mig för att ta ytterligare ett steg. Om jag lämnade allt – skulle jag överleva, bli en del av något, få vänner och kanske kärlek?

Och med den tanken – leva eller dö – lämnade jag Sverige och åkte till Israel och en kibbutz. Jag stannade ett år. Hade en omättlig hunger på allt. Jag levde intensivt, tog galna risker men det struntade jag i. Jag ville balansera på vulkanens rand och utmana mig själv. Jag försökte förstå vem jag var. Jag hittade på namn och var jag kom ifrån. Jag uppfann mig själv, gång på gång. Jag dejtade, även om det förr eller senare alltid blev katastrofalt. Och här gick det inte att ljuga.

Jag var för mycket, pratade och gestikulerade och spillde på mig och välte vinglas. Jag trodde jag hittat min ingång till livet men vem var jag av alla de här personerna jag uppfunnit? Jag åkte hem, jag jobbade, jag pluggade och liftade omkring, gärna till festivaler. Musiken var otroligt viktigt. Den fick mig att känna i hela mitt väsen. Det var som om jag var grammofonnålen mot skivan.

Jag lämnade mitt livs passion

På mina resor hade jag lite kläder men det mesta var kassetter. Med musikens hjälp fick jag ut min ångest och jag kunde känna något och jag kunde interagera. Varje kassett var som ett helt liv. Men när musiken tystnade försvann känslan och även känslan för människorna jag interagerade med. Och jag förstod inte, inte mig själv, inte mina känslor och framför allt inte människorna runt omkring mig. Jag var verkligen en ö, långt från fastlandet.

Jag åkte till Genève och tänkte jobba på skidort och åka skidor men fick jobb på en internationell organisation. Då kom en ny räddning – jag blev förälskad och jag, som inte kunde få barn, blev gravid. Jag var inte ensam. Jag var älskad och jag älskade – intensivt. Jag lärde mig allt om den lilla människan jag fått som ett livets förstapris. Och han var den enda som levde på min ö. Men jag fixade inte rutinerna. Jag sade upp mig, jag behövde ett socialt nätverk. Min familj hjälpte mig och när sonen var elva månader och efter sju år i Genève, lämnade jag mitt livs passion, min sons far och åkte tillbaka till Sverige.

Livet som enastående förälder var jobbigt. Trots mina utbildningar och erfarenheter och det faktum att jag var fyrspråkig var jag tyvärr inte någon hit på arbetsmarknaden. Vi hade det fattigt men ändå bra, även om jag ofta var förbannad och frustrerad och ibland bara inte orkade. Livet började skava både för mig och min son. Jag upplevde att jag inte blev insläppt – igen, vare sig i gemenskapen eller i arbetslivet. Min son började leva sitt liv och ensamheten gjorde mig nästan galen. Hade jag inget lärt?

Min son fick mig att acceptera diagnosen

I 30-årsåldern får min son en utredning för adhd, efter att ha slagits med vården bra länge. Jag fick min diagnos när jag var 68. Och liksom först bilen och sedan min son inneburit stora förändringar, blev nu diagnosen min räddning. Jag och min son kunde mötas, vi fick förståelse för varandra och oss själva men för mig tog det ett år att landa. Mycket tack vare sonen, som fick mig att förstå, lära mig och acceptera diagnosen.

Jag är mer ömsint mot mig själv, jag förstår varför jag varit så socialt klumpig och jag har börjat känna och vet oftast vilka känslor som är mina och jag låtsas inte längre. Och jag har, bra dagar, accepterat att jag ofta misslyckades i mitt föräldraskap, vilket gör ont. Men samtidigt kom också en acceptans av min ensamhet, som jag både behöver men som samtidigt är förödande. Jag har insett att jag behöver men samtidigt helt enkelt inte orkar med människor i min närhet. Och även om det är svårt att hitta rätt balans är det okej. Jag behöver inte låtsas längre.

Text av Kajsa Edman

Läs mer av Kajsa och andra i Livsberättelser om adhd och autism, en bok från Riksförbundet Attention.