Det fanns alltid något att rättfärdiga missbruket med

Jag har nästan alltid varit som ett vandrande frågetecken. Det har funnits så många frågor som jag ständigt letat svar på, men i stället har frågorna bara blivit fler. Idag har jag svaren. Det jag nu vet är att jag är född med en beroendesjukdom. En sjukdom som faktiskt existerar, men min erfarenhet är att det finns alldeles för lite kunskap om det där ute och att majoriteten inte vet om det.

Beroendesjukdomens natur

När man pratar om beroendesjukdom pratar man om tre delar:

En andlig brist – man går alltid och bär på ett tomrum inom sig och av den anledningen är man aldrig riktigt tillfreds med sig själv eller sin tillvaro. Det är alltid något som fattas och man mår aldrig riktigt bra, utan är missnöjd på ett eller annat sätt. Lättirriterad, oroad, stressad, rastlös.

Det här är tyvärr ganska vanligt i dagens samhälle, att folk känner så. Man behöver alltså inte nödvändigtvis ha den här sjukdomen för att uppleva den känslan.

Mental besatthet – man rättfärdigar, förminskar, förskönar, manipulerar, gör om sanning till lögn, vrider och vänder på allting, lurar sig själv och så vidare tills man till slut plockar upp den första substansen. Alkohol och droger är beroendeframkallande medel, det vill säga att vem som helst kan bli beroende av dem. Man behöver alltså inte nödvändigtvis ha den här sjukdomen för att uppleva det heller. Det som däremot skiljer folk som mig mot andra är tredje och sista delen:

Fysisk allergi – själva ordet ’’allergi’’ betyder ’’onormal reaktion’’. I det här fallet är den onormala reaktionen ett merbegär. När jag får i mig en sådan typ av substans kan jag  inte stoppa mig själv och ju mer jag får i mig desto mer ska jag ha. Beroendet styr allt.

Man kan alltså säga att jag är allergisk mot sinnesförändrande och beroendeframkallande substanser. Min kropp reagerar annorlunda av sådant än vad andra människors kroppar gör. Precis som att till exempel pällsallergiker inte klarar av päls medan andra gör det.

En ständig jakt efter kickar

Självklart började jag inte dricka och knarka vid födseln. Däremot lärde jag mig tidigt i livet att olika former av kickar kunde fylla mitt tomrum. Kickar som uppmärksamhet, spänning, bekräftelse och adrenalin. Jag ville känna mig hel, jag ville må bra och var därför alltid på jakt efter dessa kickar. Min favorit blev adrenalin och var fann jag det som mest? Jo, i våld. Mitt liv har alltså varit väldigt våldsamt. Jag har varit i slagsmål i stort sett hela mitt liv. Jag har även blivit dömd för misshandel. Grejen med det där tomrummet jag bar på var att det var töjbart. Ju mer jag fyllde det desto större blev det, vilket ständigt ökade min desperation. Av den anledningen blev ingenting någonsin bättre utan allting bara eskalerade, redan från start.

Hålet i mig blev större och större

När jag var femton år drack jag mig full för första gången. Kicken av alkoholen var mycket starkare än de andra kickar jag upplevt tidigare. Därför blev jag helt förälskad i det här ruset. Redan från början av mitt drickande hade jag noll kontroll över hur mycket jag drack. Som sagt blir hålet bara större och större. När jag av den anledningen hade druckit ett tag och väldigt mycket – fortfarande i femtonårsåldern – räckte inte alkoholen längre till. Jag behövde någonting mer att fylla hålet med. Eftersom jag hade vänner som rökte cannabis testade jag själv och blev lika förälskad i den substansen.

Hittade alltid omständigheter som rättfärdigade missbruket

Ganska snabbt började jag röka dagligen och festade allt mer. Cannabis och alkohol var huvudsubstanserna genom hela mitt missbruk. När jag väl hade börjat röka sa jag till mig själv att: “Okej nu dricker jag och röker. Jag ska absolut inte ta även den där substansen eller den och så vidare.” Där och då tyckte jag att drickandet och rökandet gott och väl räckte. Men med tiden hamnade jag gång på gång i situationer där jag tyckte att omständigheter rättfärdigade att jag skulle få testa en ny substans. Så fort jag gjorde det och klev över den tröskeln blev den substansen också en del av mitt liv.

Gång på gång lovade jag mig själv: aldrig mer

Jag har missbrukat i ungefär sex års tid. Redan efter halva den tiden började jag tröttna på det, då mitt liv började rasa runt omkring mig. Jag förstörde relationer och förstörde mig själv. Det blev klart för mig att jag var tvungen att göra något åt missbruket. Från början ville jag dock inte bli helt nykter och drogfri, utan då försökte jag mest få kontroll på det. Vilket inte gick.

Till slut förstod att jag var tvungen att bli komplett fri från missbruket. Inte ta några substanser mer. Jag försökte verkligen med allt. Gång på gång lovade jag mig själv att aldrig mer dricka, aldrig mer knarka. När jag lovade mig det menade jag det verkligen med hela mitt hjärta. Det skulle inte hända igen. Ändå  fann jag mig själv kanske bara någon timme senare, full och påtänd igen. Jag kom på mig själv i rusets gång med att tänka: ’’Hur i helvete hamnade jag här igen? Jag skulle ju inte vara här mer och ändå är jag det nu!’’

Jag förväxlade döden med frid

All form av hopp i livet försvann. Allt jag ville var att finna frid och jag kom fram till en insikt om att enda vägen dit var döden. Jag hade accepterat att det var så det skulle sluta. Från början var jag rädd för att avsluta livet själv och önskade att substanserna skulle göra det åt mig. Men sedan en dag begick jag faktiskt ett självmordsförsök. Jag var på väg att kasta mig ur bilen i en hög hastighet. Bältet var uppknäppt och dörren var öppen. Jag skulle precis kasta mig ut, men räddades av personen som körde bilen – min mamma.

Insikten om beroende som sjukdom gjorde det lättare att förstå mig själv

Man kan tycka att missbruket borde tagit slut där, men sanningen är att det fortsatte ungefär två månader till. Jag söp nästan ihjäl mig innan jag till slut tog mig i väg till ett behandlingshem. Det var ett tolvstegs-behandlingshem där jag fick den här beroendesjukdomen förklarad för mig. Det fyllde mig av lättnad. Med åren hade jag ju byggt upp ett extremt självhat på grund av allt jag hade gjort. Men nu med detta facit i hand förstod jag att jag faktiskt också varit sjuk. Jag led av en sjukdom och allt det som hänt var även symptom på min sjukdom. Dessutom hade jag plötsligt något mer specifikt och konkret att arbeta med.

Både en behandlingsmetod och ett levnadssätt

När jag kom hem från behandlingshemmet gick jag in i en tolvstegs-gemenskap på hemmaplan. Jag har arbetat med de 12 stegen med hjälp av en sponsor i programmet, som gjort stegen före mig som nu vägledde mig igenom det. Dessa steg är inget man bara gör och sen är man för alltid fri. Det är någonting man gör och sedan fortsätter att leva efter, för att alltid behålla det man har fått som ett resultat av det. En behandlingsmetod – men också ett levnadssätt. Längs vägen med programmet har jag också funnit en tro. Idag är den tron och det här programmet grunden till hela mitt liv och jag mår bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig var möjligt. Bättre än någon substans någonsin fått mig att må. Jag har gått från att vara hopplös till att vara hoppfull.

Sedan den 8 juni 2018 är jag nykter och drogfri. Fri från substanser, men också fri från den psykiska ohälsan. Idag är jag så fri jag kan bli, i ett liv som är lätt att älska.