Det är klart att även en gubbe ska få gråta

Foto: Martin Brusewitz

Med åren har jag kommit närmare mina känslor. Man har kanske en slags skyddsbarriär när man är ute i yrkeslivet, som ju kan vara rätt hårt och tufft. Sådant slipper jag nu. Jag tycker synd om män i min ålder som inte har lärt sig att prata om sina känslor. Som knappt vågar ta i dem med tång. Männen som missade hippietåget eller Beatles och The Rolling Stones budskap om frigörelse och att våga tänka fritt. Männen som trycker ner allt de varit med om och kniper igen som musslor – och kanske går sönder inombords. 

Å andra sidan har jag ju övat en hel del på att sätta ord på mina känslor och tankar. Som i terapin under separationen. Jag tänker ofta på hur jag satt fast i den där svarta tunneln, innan separationen, och inte såg någon utväg. Inte förrän psykologen gav mig perspektiv och fick mig att se saker i ett nytt ljus. Att sluta grubbla och förebrå mig själv. 

Jag önskar bara att jag hade fler att prata att ha meningsfulla samtal med. Relationerna med mina barn och min exfru betyder mycket för mig, men de är alldeles för få. Jag saknar vänner. Och jag skulle faktiskt vilja dejta igen. Ett sting av ensamhet kan slå till i bröstet om jag ser förälskade par. 

Jag har insett alltmer att jag är dålig på att ta mig för här i livet. Så har det nog alltid varit. Det har säkert att göra med min barndom som missionärsbarn. Att leva i skuggan av föräldrar som har starkt kall, och komma i andra hand, liksom bäddar för blyghet och lågt självförtroende. 

Men jag ska jobba på det. Även om jag försöker ta en dag i sänder och se möjligheterna när de dyker upp. Det är viktigt att se framåt och göra något av dagen som man har framför sig. ”Tomorrow may rain, so I’ll follow the sun”,

Staffan, 73 år 

Inspiration till meningsfulla samtal

Berättelsen är hämtad ur Minds må bra-guide “Livets glada dagar”