Om – ”enkelsidig” vänskap

   Jag var aldrig hennes nära vän – men – jag sökte mig till henne. I beundran? Ja, kanske. Hon hade definitivt något jag ville ha. Vi arbetade på samma arbetsplats men med långt ifrån samma arbetsuppgifter. 

   När personalinskränkningar blev aktuella kallade hon mig till sig på sitt kontor. Hon la ett papper framför mig som jag skulle skriva under. Det jag skulle underteckna var min egen uppsägning. 

   ”Här nere skriver du ditt namn” var allt hon sa. Och vi som tillbringar kvällar tillsammans med både mat, prat och dryck.

   Inget dalt – “skriv under här”

   Som jag beundrade henne för det.

   Hon bytte Göteborg mot vår huvudstad – utökade arbetsuppgifter – och jag besökte henne där. God mat, vin och trivsamma stunder med diskussioner om andlighet och filosofi in på småtimmarna. Alltid bara hon och jag – hennes vänner träffade jag aldrig.

   En sjukdom gjorde att hon så småningom tvingades sluta arbeta några år i förtid. Då flyttade hon ut till en liten stad i Södermanland. Till en början delade hon hus med sin bror men sedan byggde hon ett eget hus. 

   Jag gjorde som jag brukade göra – ringde och frågade om jag fick komma och hälsa på. Hon var alltid noga med att ringa tillbaka om jag ringde opassande. Hon besökte mig i Karlstad vid ett enda tillfälle och jag henne sisådär vart tredje fjärde år med telefonsamtal årligen.

   Från att ha varit singel i nästan hela sitt liv hittade hon och änkemannen i grannhuset varandra. Hennes kommentar ”inte är det hans förtjänst att det fungerar” var en sanning som jag tog till mig.

   När jag ringde en dag för tre år sedan var det hennes sambo som svarade. ”Vi ska ha begravningen i morgon – du är välkommen!”  Tyvärr var det för kort varsel.

   Hon är i varsamt och tacksamt minne bevarad. Ulla är hennes namn. Och jag tror att hon förstår vad hon betytt för mig där hon nu befinner sig.