Mitt liv som tankeläsare

Under min uppväxt har jag varit tvungen att ha koll på människorna runt omkring mig. Vad gör de nu? Hur mår de? Vad vill de? Och kanske framförallt vad ska de göra härnäst? Och detta har följt med mig. Jag har levt mitt liv i andra, i historierna jag skapar om andra. Jag har haft så svårt att vara i mitt eget liv. Jag har hittat på i varje vaken stund. Om alla jag känner och inte känner, om folk jag aldrig träffat, om folk jag träffar varje dag.

När jag ser en person på stan. Det kan vara vem som helst, så hittar jag på en historia och träder in. Vem är hen? Vad gör hen nu? Hur mår hen? Vad ska hen göra härnäst?

Om det är någon jag känner så kommer historierna allt som oftast in på vad personen i fråga tänker och tycker om mig. Oftast baserar jag historien på absolut ingenting. Eller iallafall på väldigt vaga grunder. Om nån jag känner dröjer med att svara på sms t.ex så är det ( i mitt huvud) antagligen för att personen numera har förstått vilket odräglig person jag är och inte längre vill känna mig. – Vad har jag gjort? Frågar jag mig. Detta är också så väldigt ologiskt eftersom jag själv är SÄMST av alla att svara på sms. Det är alltså ingen underdrift.

Det som är så konstigt på nåt sätt är att jag aldrig tänkt att det är historier. Utan att jag skulle få in andras tankar, känslor och behov in i min hjärna på ett ja, övernaturligt och helt automatiskt sätt. Det tar till och med emot att skriva det nu. Men det är klart det är historier. Jag må ha tränat mycket på att tyda människors beteenden. Men jag kan ju liksom inte läsa andras tankar.

Nu när jag försöker jobba bort mycket av det här, brukar jag tänka det som att jag mig att jag ska vara kvar i mig själv och min kropp. Låter kanske flummigt. Men det är liksom ett sätt att göra det konkret i mitt huvud. Jag ser det som att jag så gärna flyger iväg (i mina tankar) och att jag måste dra tillbaka mig själv, in i min egen kropp igen. Och oj vad det har varit (och är) svårt. Jag har så viktiga saker att uträtta där ute tydligen. Men det är ju inte viktigt. Det är fantasi. Och jag blir så kränkt av det. Jag har ju trott att jag haft KOLL. Koll på min omvärld. Min hjärna säger att det inte alls är hittepå. Att jag måste fortsätta hålla koll på folk så de inte gör nåt oväntat.

Min tröst och belöning i den här konstiga kampen med mig själv är, att när jag lyckats med detta under en tid, är det som jag får uppleva mitt eget liv. Och fan vad fantastiskt det är att inte hela tiden fly. Att kunna vara med. Inte bara titta på.