Ellen: Därför hade jag behövt psykisk hälsa på schemat
Alla elever har rätt till att förberedas inför sin menstruation. Lika naturligt vore det att förbereda unga för hur ångest känns, menar Ellen Nilses – som minns tillbaka på en obehaglig upplevelse hon kunde ha sluppit.
Jag fick min första mens under en tältsemester med familjen. Det var sommaren mellan sexan och sjuan och jag kände mig ömsom stolt, ömsom panikslagen. Under året som gått hade flera av mina klasskompisar skrutit om sina bindor och tamponger, och nu skulle jag äntligen få ta del av gemenskapen. Tillfället var kanske inte det bästa; panikkänslorna väcktes när jag tänkte på att hantera min mens-situation på campingplatsens spartanska faciliteter.
Första steget var att be om hjälp. Jag visste att jag kunde vända mig till min mamma, eftersom vi redan hade pratat om mens, mensskydd och mensvärk hemma. Det hade vi pratat om i skolan också, på sexualkunskapen och under besöket på ungdomsmottagningen. Efter en stunds förberedelser tog jag mod till mig och berättade nyheten för mamma. Hon blev kanske inte lika imponerad som jag hade trott, men hon försäkrade mig om att vi tillsammans skulle införskaffa allt jag behövde för att hantera denna och kommande menstruationer.
Hälften av alla skolelever får sin första mens någon gång under skoltiden. I Sverige är vi noga med att rusta eleverna för detta – vi var nämligen först i världen med att införa obligatorisk sexualundervisning år 1955. Det anses vara en självklarhet att alla unga tjejer ska veta vad mensen är, när den kommer. Annars hade den första mensen blivit en fruktansvärt traumatisk händelse, eller hur?
Misstog ångesten för hjärtinfarkt
Jag fick min första ångestattack under en språklektion i sjuan. Jag visste dock inte att det var ångest som panikkänslorna handlade om, utan trodde att jag drabbats av en hjärtinfarkt. Pulsen ekade i öronen. Jag hyperventilerade och förstod ingenting. Skolsjuksköterskan hade sitt rum lite längre ner i korridoren, så när läraren var upptagen med annat sprang jag dit för att be om hjälp. Till min förvåning verkade hon inte alls bekymrad, och gjorde knappt några tester innan hon rekommenderade mig att lägga mig ner i vilorummet intill. Ligga ner? Vila? Jag höll ju på att dö!
Förtvivlat ringde jag min pappa och meddelade dödsdomen. Jag trodde att han skulle drabbas av samma panik som jag, men i stället så berättade min pappa för mig om ångest. Jag hade hört ordet innan, men betvivlade att det kunde vara något så simpelt som höll på att ta död på mig. Han berättade vidare om panikångest och vad som kan hända i kroppen när man drabbas av en sådan attack. Alla symptom stämde överens med det jag upplevde. Det visade sig alltså att jag inte alls skulle dö.
Ångestproblematik vanligt bland elever
I Läkemedelsboken, från Läkemedelsverket, konstateras att drygt en fjärdedel av befolkningen någon gång insjuknar i ett ångestsyndrom, och för de flesta debuterar symptomen i samband med ungdomsåren.
Mycket pekar också på att antalet personer med ångestbesvär ökar. Allt fler unga rapporterar besvär som nedstämdhet, oro och ångest, som i sin tur kan ge fysiska symptom: till exempel magont och sömnsvårigheter. Folkhälsomyndigheten genomför varje år enkäten Skolbarns hälsovanor där de undersöker förekomsten av dessa besvär. Sedan mätningarna började på 1980-talet har andelen unga som upplever återkommande psykosomatiska besvär dubblerats. Det tycks alltså rimligt att fler elever än jag kommer att få, eller redan har fått, sin första ångestattack i skolan.
Stigmat förlamar
Samhället är överens om att alla unga ska ha kunskap om kroppens fysiska utveckling och i samband med puberteten, för att kunna skonas från traumatiska upplevelser. Majoriteten av svenska folket är också överens om att psykisk hälsa är något som skolan bör ha ett ansvar för, att utbilda i. Förslaget om att införa psykisk hälsa på schemat, som Mind och andra expertorganisationer står bakom, är varken särskilt aktivistiskt eller revolutionerande. Snarare är det ett erbjudande till politiken att införa något som man vet är framgångsrikt och kostnadseffektivt.
Är det rimligt att eleverna och civilsamhället ska behöva skrika sig hesa för att bli hörda? Eller är detta ytterligare ett exempel på hur stigmat kring psykisk ohälsa sätter käppar i hjulet för livsviktiga insatser? Beröringsskräcken hos makthavare skrämmer mig; och handlingsförlamningen likaså.
Jag antar att de personer som stred för införandet av obligatorisk sexualundervisning för sjuttio år sedan kände likadant som jag. Att de också fick kämpa för att bli lyssnade på. Kanske kan jag lugna mig själv med att deras röster faktiskt blev hörda, till slut.
Text: Ellen Nilses
Läs Minds och femton andra organisationers debattartikel om vikten av psykisk hälsa på schemat
Läs mer om uppropet för psykisk hälsa på schemat