Dofter

Mitt sommarhus var byggt på artonhundratalet och i ett par rum fanns de ursprungliga, mycket breda golvbrädorna kvar. Huset var murat av sten som plockats på fälten på ön. Det hade sin egen doft. En god vän kom och hälsade på och stannade alldeles innanför dörren och utbrast ”Här doftar det precis som hos farfar”.

De nybyggda husen på sommarön har ingen egen doft om inte ägaren sprejar med någon behaglig lukt. Materialet i ett gammalt hus slutar aldrig att ut stråla sin egen doft. Jag minns också hur det luktade i min svärmors källare. Själv växte jag upp i storstaden utan tillgång till fruktträd och bärbuskar som skulle skördas under sensommaren. I svärmors trädgård växte alla möjliga olika sorter äpplen, päron, vinbär och kanske också hallon. Allt skulle tas till vara och i källaren stod rader av burkar med konserverad frukt, sylt och andra inläggningar. Trots att allt var hermetiskt tillslutet fanns doften i källaren och kanske den kom från potatis och äpplen som låg i stora korgar. Jag saknar den naturliga doften som man möttes av i gamla tiders miljöer.