Där fick jag

Här står jag, viftar och pratar om att dåligt mående inte måste synas för att finnas.

Här om dagen hände något jag inte alls var beredd på. Jag började på grund av flera symtom misstänka att jag har krångel med hormonerna. Så långt inget konstigt, som snart fyrtioårig trebarnsmamma med pms kom detta inte som en nyhet eller chock. Själva chocken kom därefter.

Nu gjorde jag det man absolut inte ska göra när man som jag är hypokondriskt lagd – jag googlade mina symtom. Självklart fick jag den följare timmen en hel drös med diagnoser. Det har jag ju som bekant redan, men denna gången med skillnaden att det rörde sig om något fysiskt.

En normal person hade kanske blivit lite uppjagad nu. Men inte jag, eller uppjagad blev jag visserligen. Men på ett positivt sätt. Plötsligt hade mitt psykiska mående en fysisk förklaring (trodde jag). Nu kommer jag till det jag inte var beredd på – i samma stund jag trodde mitt mående berodde på något fysiskt blev det som på riktigt och helt accepterat. Jag unnade mig själv vila, satte stopp i god tid innan det blev för stressigt och pratade om mitt mående på ett helt annat sätt med min omgivning.

Vilket kanske inte är så konstigt. Om det inte vore för den detaljen att jag ägnat fem år i terapi och tio år åt att acceptera att man kan må dåligt utan förklaring. Att det är okej fast det inte syns. Och jag trodde att jag hade lyckats, eller i alla fall kommit en liten bit på vägen. Men där fick jag.

Vad är det med mig? Intellektuellt förstår jag ju att det är precis lika illa att må dåligt utan att det finns en fysisk förklaring. Jag förstår att det är lika viktigt att man tar det på allvar – jag föreläser ju för sjutton om det!

Men tydligen var jag inte bättre än såhär. Och nu, massa provrör senare med normala värden är jag tydligen inte fysiskt sjuk heller. Bara lite mer insiktsfull (hoppas jag).