Att skämmas eller inte skämmas

Jag skäms så otroligt mycket över mig själv. Jag kan skämmas över allt. Allt som jag är eller bara har med mig att göra. Mitt hem. Mina kläder. Mitt smink. Mina skor. Min tandkräm. Jag skäms när jag agerar. Jag skäms när jag inte agerar. När jag pratar. När jag är tyst. Jag skäms när jag träffar människor, och när jag är osocial. Jag skäms över att jag har släppt en bok. Över att jag kallar mig serietecknare. Jag skäms över att jag skriver det här på en blogg. Ja, man skulle kunna säga att skammen i mig är fullkomligt gränslös faktiskt.

Man kan ju också fråga sig vilken sjuk personlighet jag har eftersom jag hela tiden gör saker som jag känner skam inför. Man ba: men sluta rita då om du nu skäms så mycket. Men jag tror svaret är enkelt, jag skulle inte göra någonting i sånt fall. Då skulle jag leva som en levande död. Vilket också skulle vara skam!

Hoppet ligger dock i att ju bättre jag och min personlighet mår. Desto mindre skam. På gott och ont. För dels får jag ju då känna känslan av att jag kan. Att jag kan vara stolt över mig själv och inte leva i total motvind hela tiden. Vilket ju är, ja en fantastisk känsla. Å andra sidan vågar jag göra andra val, vilket gör att jag får extremt mycket skamkänslor. Bara det att vara nöjd med någonting och berätta det för någon….FY FAAN vilken skam. Det är nog till och med den värsta skammen. Att vara stolt. Att vara nöjd.

Jah ja. Nog om det.