Ellen: Alla förstod att jag retuscherade bilderna

Att prata offentligt om min psykiska ohälsa har inte alltid varit självklart för mig. Det har varit svårt att inte falla för lockelsen att mörka vissa delar av mitt liv. Under en arbetsintervju för något år sedan benämnde jag min sjukskrivningsperiod under gymnasiet som ett ”sabbatsår”. Också i dejtingsammanhang har det hänt att jag beskrivit min ångest som ”ett avklarat kapitel”. Min erfarenhet är dock att dessa försök till skönmålning av mig själv och mitt liv varken gynnar en kommande arbetsplats, potentiell partner eller mig själv. Visst kan det kännas skönt att inte behöva konfronteras med jobbiga erfarenheter – men för mig har det alltid varit värt mödan.

Den personliga informationens Mecka, sociala medier, är ett kapitel i sig. Under högstadietiden var det viktig för mig att, i alla fall på Instagram, kunna visa upp en felfri yta. Jag kunde tillbringa timmar framför en bild på mig själv. Jag zoomade in på ansiktet, suddade ut mörka ringar och tog bort prickar; jag till och med blekte mina tänder. Det undgick nog ingen att jag modifierat bilden – de kritvita tänderna och den släta huden såg långt ifrån naturlig ut. Jag tror att hela proceduren mest var för min egen skull. Idealbilden av mig fick existera, och det gjorde ingenting att den var påhittad.

I dag har jag slutat att modifiera mitt utseende och berättar ofta för mina följare på Instagram om hur jag verkligen mår. Det är lite otäckt – det ska gudarna veta – men det påminner mig om att jag är mänsklig. Förmodligen påminner det kanske också någon av de som följer mig.

För två år sedan skrev jag dessutom ett kapitel i en självbiografisk antologi om psykisk ohälsa. När jag skrev på bokkontraktet kändes det fel, nästintill olagligt. Jag har alltid tänkt att biografin som litterär genre endast är ämnad för de äldre och lärda; de som ser tillbaka på sitt liv, snarare än de som knappt flyttat hemifrån. Det tog tid att uppbringa tillräckligt mycket pondus för att ens våga berätta om min kommande utgivning. Jag var så rädd för att andra i min omgivning skulle bekräfta mina tvivel. Men, till min förvåning, var det ingen som någonsin frågade om jag ”verkligen hade något att berätta”, och den positiva respons jag fick efter utgivningen krossade mina fördomar om självbiografin.

Alla något att berätta, men få har de förutsättningar som krävs för att nå ut med sin berättelse. Jag har både språket och plattformen; därför ser jag det som min plikt att dela med mig av varje erfarenhet som på något sätt skulle kunna skapa igenkänning och tröst hos en läsare. Det vore helt enkelt själviskt att avstå skrivandet på grund av rädslan för reaktionerna – oavsett om den är befogad eller inte. Mina inneboende självkritiker får helt enkelt ge vika för berättandets syfte: att bryta tystnaden om livsviktiga ämnen.