Att vara volontär för Självmordslinjen är en utmaning. För att orka med alla samtal och chattar behövs vägledning och stöd. Som handledare på Mind arbetar Ola Tornberg med just detta.
Vad gör du på Mind?
Jag är en av handledarna för Självmordslinjen. Volontärerna får anmäla sig till handledning för att prata om utmaningar de möter i samtalen med stödsökande. Det handlar om vad för stöd de behöver. Jag håller även i en del föreläsningar och fortbildning i svåra samtal för volontärerna. Det är viktigt för att hålla kvalitén och för att volontärerna ska få utvecklas.
I stort sett alla som jobbat här ett tag har fått höra ord som: “Tack, nu tar jag inte livet av mig ikväll”. Vi vet att många av samtalen hindrat att ett självmord begåtts just där och då.
Vad är det för utmaningar som volontärerna möter?
Det är blandat. Det kan handla om olika saker; Hur hanterar jag en viss situation, hur gör jag när en stödsökande talar om att ta sitt liv just där och då och inte minst vad händer inom mig själv? Det kan handla om att få stöd efter att man haft ett samtal som man tycker varit svårt. Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Jag kanske kunde gjort annorlunda men vet inte riktigt vad?
Jag lägger fokus på att vi som volontärer ska ta hand om oss själva och hur vi gör det på bästa sätt. Alla hanterar saker olika. En del tycker det är extra jobbigt med samtal som rör självskadebeteenden, andra tycker sexuella övergrepp.
Hur kan vi gå därifrån och känna tillit till att vi gjorde vårt bästa och kunna sova gott när vi kommer hem? Vi vill ta hand om våra volontärer på bästa sätt. Det är en stor del av arbetet för att Mind ska behålla volontärerna. Att det inte bara blir att de jobbar tre månader och sedan inte orkar längre. Vi vill ju helst att de ska vara kvar flera år.
Vad ger du för råd till volontärerna?
Först pratar vi om hur man själv upplever olika situationer och ifall man känner att man behöver fler verktyg. Jag brukar fråga; Har du en tanke om vad du skulle behöva? Jag lär ut Nonviolent Communication (NVC) i mitt arbete. Det handlar om att ge volontärerna verktyg för att lyssna in de stödsökande och tillsammans med dem reflektera kring deras känslor och behov.
Det är inte ovanligt att samtalen i chatten eller på telefon handlar om personer som är frustrerade för att de inte känner sig hörda eller lyssnade på, av läkare eller av andra i sin omgivning. Då handlar det inte om att ge råd och tips eller komma med lösningar, utan om att tillsammans reflektera över vad som är viktigt för personen. Till exempel kan man tillsammans öva på hur man kan prata med sin läkare för att få mer förståelse.
När de stödsökande känner sig hörda av oss, slappnar personen ofta av och samtalet kan ta en ny riktning. Det gäller även volontärerna själva under handledningen. Vi faller lätt in i att ge råd eller komma med tips och förslag eller berätta om egna erfarenheter. Det blir ofta inte särskilt konstruktivt. Bättre att fråga ”Har jag förstått dig rätt i att du känner dig … (känsla) för du behöver… (behov)?”.
Vad handlar samtalen och chattarna om?
Jag upplever att många har ångest och självmordstankar. Vissa oroar sig för att de har självmordstankar och vill ha hjälp att hantera dem, en del har redan gjort självmordsförsök, och andra är deprimerade eller oroliga för att få självmordstankar. Det är ett ganska brett spann. Det kan vara skönt att för första gången sätta ord på det och att få prata med oss, som är vana vid att prata om det här. Det är vår styrka.
Tror du vi får ner självmordstalen med den här typen av stödlinje?
Ja, det är jag övertygad om. I stort sett alla som jobbat här ett tag har fått höra ord som ”Tack, nu tar jag inte livet av mig ikväll”. Vi vet att många av samtalen hindrat att ett självmord begåtts just där och då. Volontärerna på Självmordslinjen får många gånger personer på andra tankar och att istället söka hjälp. ”Jag ska ta tag i det här och söka hjälp nu”, får vi också ofta höra. Att skjuta upp ett självmord är en stor del av vårt arbete. De flesta självmord sker ofta som en handling i desperation och kan man skjuta upp den handlingen, så har man större möjlighet att ta hand om det som är jobbigt.
Vad är ditt budskap till dem som läser detta?
Det är så mycket fokus på framgång och yta. Visst är det tufft att prata om psykisk ohälsa, men det är okej att må psykiskt dåligt! Alla kan hamna där och man är inte en sämre människa för det. Alla mår olika bra, en del sämre under en längre tid. Att kunna prata om det på arbetsplatser, och skaffa verktyg för att hantera människor som mår dåligt – det behöver vi bli mycket bättre på.