Min kollega i rummet intill verkar inte må bra. Jag ser på hennes blick att hon är stressad. Ögonen som allt mer sällan söker kontakt med sin omgivning, är blanka och stirrar tomt. Hon har blivit allt mer tystlåten och slutat umgås med oss andra på fikarasterna.
En dag tar jag med två koppar kaffe och knackar på hennes dörr. Jag slår mig ner på stolen bredvid hennes skrivbord och frågar hur det är. Hon försöker sig på ett leende och säger:
– Jag mår bra. Lite trött bara. Det är mycket just nu, men det är roligt!
– Men jag ser att du är stressad och jag är orolig för dig, säger jag. Ska du inte dra ner lite på tempot?
– Nej, insisterar hon. Det är ingen fara med mig!
Jag nådde inte fram. Det var som att stress inte kunde drabba henne, något som skulle gå över om hon struntade i det. Så hon fortsatte att köra på i samma ohållbara takt. En morgon några veckor senare när jag kom till kontoret, satt en gul post-it-lapp på hennes dörr med texten: ”Sjukskriven”. Jag fick en klump i magen. Det hade redan gått för långt. Hon hade inte tagit varningssignalerna på allvar och priset hon fick betala var en lång sjukskrivning och läkarens diagnos: utmattningssyndrom.
Historien utspelade sig på en av mina tidigare arbetsplatser, men jag ser mönstret upprepa sig om och om igen. Vi lever i ett samhälle där stressen ständigt är närvarande – på arbetet, i skolan, i hemmet eller i sociala medier. Och det påverkar oss. Idag har jag bytt arbetsplats och är nu på Hjärnfonden där jag arbetar med frågor om stress och psykisk ohälsa. Genom jobbet, men också privat, möter jag många som har stressiga liv, och som har börjat få fysiska och psykiska symtom av det. Men alltför få tar varningssignalerna på allvar, antingen för att de inte förstår vad det är eller för att de inte vill se. En del säger nonchalant:
– Det händer inte mig!
De verkar tro att stressrelaterad psykisk ohälsa inte kan drabba dem själva, eller drabbar andra som är ”lite svagare” eller inte ”klarar av” att hantera när det är mycket som händer. Andra tror att de inte kan drabbas eftersom de inte tycker att de passar in på beskrivningen av en typisk ”duktig flicka”.
– Om man inte har så höga krav på sig själv borde man väl inte kunna drabbas?
Men faktum är att stressrelaterad psykisk ohälsa kan drabba vem som helst, oavsett ålder, kön eller skostorlek. Vi har alla olika förutsättningar och förmågor och det är individuellt hur mycket stress vi klarar av. Andra jag möter säger:
– Lite positiv stress kan väl inte vara farligt? Jag gillar när det är mycket som händer!
Men även positiv stress kan vara skadligt. Kroppen och hjärnan känner inte skillnad på om vi tycker att stressen är rolig eller inte. Oavsett vilken typ av stress vi utsätter oss för är det viktigt att vila mellan perioder av hög intensitet. Ytterligare andra avfärdar stress som en tillfällighet:
– Det är lite arbetsintensivt just nu bara. Det kommer snart att gå över…
Men för de allra flesta tar att-göra-listan aldrig slut. I takt med att vi betar av den i ena änden, fylls den på i den andra med nya måsten som stressar. Därför är det viktigt att ta tid för återhämtning i dag, och inte vänta på ett bättre tillfälle imorgon, för då kan det vara för sent.
Hur gick det då för min kollega? I dag är hon bättre, men har fortfarande symtom från sin utmattning. Hon arbetar igen, men bara på deltid. Hennes stresströskel är väldigt låg och hon behöver mycket tid för vila, trots att det har gått tre år sedan händelsen.
Så, för er som läser det här hoppas jag att ni tar till er av allvaret i historien (även du som tror att det inte gäller dig). Det är viktigt att ta stress på allvar och agera i tid. Var lyhörd för när kroppen och huvudet säger ifrån. Avlägsna det som stressar mest och träna på att säga nej. Försök att ha en rimlig arbetsbörda som du kan hantera. Ta hjälp av din chef eller kollega om du behöver göra en förändring. Ta tid för vila och återhämtning och försök att prioritera sömnen för att ladda batterierna. Ställ rimliga krav på dig själv, och mät dig inte genom prestationer utan för den du är. Gå en promenad eller ring någon du tycker om för att prata och få stöd.
Ta hand om dig. Och var snäll mot dig själv.
Text av: Mimi Olofsson Westerlund
Medicine doktor och projektledare för psykisk (o)hälsa på Hjärnfonden
Om Hjärnfonden:
Hjärnfonden är en ideell insamlingsstiftelse, som samlar in och fördelar pengar till forskning och information om hjärnan, dess sjukdomar, skador och funktionsnedsättningar. Just nu arbetar Hjärnfonden för att särskilt uppmärksamma och sprida kunskap om stressrelaterad psykisk ohälsa, med finansiering från Postkodlotteriet. Mer information finns på Hjärnfondens hemsida, www.hjarnfonden.se
