Närmaste människa befinner sig många många mil långt bort. Det finns inget annat än snö, is och kyla i ett platt landskap. Trots det känner jag mig inte ensam.
Jag skulle säga att jag är en social person som får energi av att umgås med andra människor. En sådan man kallar en extrovert person. Trots det har jag valt att vara helt ensam på den mest ociviliserade i kontinenten i världen i 56 dygn. 2016–2017 skidade jag solo 1 130 kilometer till Sydpolen och från polpunkten kitesurfade jag samma väg ut till kusten igen. Jag hade alla möjligheter att göra min skidexpedition tillsammans med en grupp eller med en vän, men jag ville vara helt ensam.
I de nya coronatiderna isolerar vi oss för att skydda varandra. Ett slags påtvingad ensamhet. Jag tror att det är en stor skillnad på egenvald ensamhet och den som inte är det. Vissa drabbas hårdare än andra. Eftersom jag arbetar som sjuksköterska och är behövd på min arbetsplats kommer jag lindrigt undan. Kanske vi lär oss hur mycket sociala sammankomster och att få umgås med varandra betyder för oss. Kanske vi kommer att inse hur mycket vi saknar det.
Mellan 2006 och 2008 gick jag en folkhögskola med friluftslinje och efter skolan hade jag planerat att paddla kajak runt svenska och finska kusten. Jag skulle göra det ensam, fast tillsammans med min finska kurskompis Maija. Vi skulle starta från varsin ände. Hon i sitt hemland på gränsen mellan Ryssland och Finland och jag på svenska gränsen mot Norge i Svinesund. Sedan paddlade vi mot varandra och möttes vid Höga kusten och fortsatte var och en för sig mot våra mål som var den andres startpunkt.
Jag hade en stark vilja att se vad jag själv klarade av efter två år på folkhögskolan, där jag hade gjort alla turer tillsammans med mina kurskamrater. Det tog mig 92 dagar att paddla de 3660 kilometer och 88 dagar för Maija. Det var först de fyra sista dagarna som jag kände mig ensam.
Att vara ensam på Antarktis inlandsis krävde all min fysiska och psykiska styrka. Jag var tvungen att ha förberett mig så noga att jag var förberedd på alla tänkbara scenarier. Vad gör jag om det blåser upp till storm? Om utrustningen går sönder? Om jag skadar mig? När jag är ensam måste jag tänka klart och tackla alla problemen själv. När jag är med en vän eller en grupp är vi fler som kan hjälpas åt att hitta lösningar. Jag känner mig på något sätt mer levande när jag vet att jag inte kan slarva med matintag, hygien och utrustning. Jag måste göra dagens distanser för att komma fram till målet innan mat och bränsle är slut. Jag måste lita på mig själv och mina beslut. Under en period måste jag göra mitt yttersta för att lyckas. Känslan av att ha klarat av turen blir starkare när jag vet att allt har varit upp till mig själv.
I Antarktis skidade jag runt tio timmar om dagen. Det var ett monotont landskap där jag var inne i mitt eget huvud. Det fanns ingen yttre stimulans. Både på skidorna och i kajaken runt Sverige var det mina egna tankar som styrde dagens humör. Jag hade all tid i världen att tänka färdigt mina tankar utan att bli störd av mejl, sociala medier, ärenden eller annat brus i vardagen. Jag rensar huvudet när jag får vara ute på tur en längre tid. När jag är tillbaka i civilisationen är det lätt att fokusera på det som är viktigt i livet och jag känner ett inre lugn. Jag saknar min familj och mina vänner men känner att jag är världens lyckligaste som får göra min dröm.
Jag njuter av min ensamhet på en platå där närmaste människa befinner sig många mil bort. Mellan mig och närmaste bas finns bara minusgrader, snö och is. Ett paradis för mig där jag känner mig fri, lugn och lycklig.
En text av: Johanna Davidsson
Johanna Davidsson är sjuksköterska, äventyrare, författare och föredragshållare. Hon bor i Tromsö i Nordnorge och är aktuell med boken Solosister, vägen till Sydpolen. Läs mer här.
