Som 18-årig transman letade jag febrilt efter information på nätet

Vi var ett gäng som inte hade några problem med att vara annorlunda och vi backade varandra. Att sticka ut genom att vara punk, vänster och hbtq var en självklarhet för mig. Ytterligare en sak som särskilde mig var min hudfärg, något som jag inte reflekterade över så mycket på den tiden.

Att växa upp i en mindre stad under den eran var dock en relativt ”vit” upplevelse. Jag är adopterad och kom till Sverige när jag var åtta månader, det vill säga relativt nyfödd. Vi var inte så många ”people of colour” på den tiden. Jag funderar kring hur det har påverkat mig och hur min chans till spegling i andra har sett ut på grund av det.

När jag insåg att jag var transman kring 18-årsåldern letade jag febrilt efter information på nätet. Nätet innebar då planlöst sökande med Altavista på olika hemsidor och comic sans-typsnittsdoftande bloggar för att ta reda på information. Jag hade ingen aning om hur jag skulle göra, jag bara längtade efter en möjlighet att få mörk röst och platt bringa och jag ville därför se folk som såg ut som jag som hade kommit längre fram i sin process. Jag plöjde nätet och fick en del information, mestadels från amerikanska sidor. Det är ganska kul när man tänker på hur stenålders det var för bara 15 år sedan.

Det fanns ett community som hette Qruiser, där jag började snacka med en transkille som var i samma ålder som mig. Lyckan var total över att äntligen ha hittat någon i Stockholm, som dessutom redan gått på hormoner i ett år, och som kunde berätta hur jag skulle gå till väga. Det visade sig att det fanns grupper och träffar som jag snabbt kom in i och därifrån har jag fått vänner för livet och vi har följt och stöttat varandra på vår resa.

Något som jag däremot saknade och kanske fortfarande saknar är att communityt till stor del varit väldigt vitt och där har jag känt mig lite vilsen. Att ha möjlighet att spegla sig i någon annan både erfarenhetsmässigt men också utseendemässigt ger ändå en styrka och möjlighet att visuellt blicka framåt i en tid som för många kan kännas oändlig och nästan outhärdligt lång.

Väntan i utredningsköer, väntan på hormoner, frågor kring operationsresultat eller varför inte bara någon att dela erfarenheter med.

Under min process brottades jag dessutom med ett dåligt samvete av att behöva utsätta mina föräldrar för den upplevelsen av att ha ett barn som är trans. Jag som adopterad kände att jag inte borde skapa några jobbiga känslor för familj och släkt. Därav höll jag det hemligt under en rätt lång period. När jag sedan vågade berätta så gick allting ändå förhållandevis bra.

Min upplevelse av att vara svart och trans blev att jag ofta jämfört mig med dem jag haft omkring mig, det vill säga andra vita personer, men när vi jämfört ärr efter våra bröstoperationer så vet jag inte om jag fått ett okej resultat eftersom jag inte haft några andra att jämföra med. Många med mörk hud bildar lättare keloider, det vill säga tjockare ärrvävnad vilket kan vara relevant att ta hänsyn till när man väljer operationsmetod. Jag minns också att jag läste information om att hårväxt på bröstet skulle dölja ärr, men då jag som afroamerikan knappt har hår på benen så var den referensen inte aktuell.

Jag undrar vad det gör med mig att alltid verka i en värld med vithetsnorm som referenspunkt utan att ens reflektera. Jag har ju automatiskt tänkt att all information och alla bilder också gäller mig, vilket är långt ifrån sant. Därför är jag glad att vi kommit en bit på vägen. Idag kan vi dela bilder över slutna forum, vi kan spegla oss och bekräfta varandra med folk från hela världen. Det känns både hoppfullt och kul.

Jag gör vad jag kan idag för att försöka verka som en förebild, och trots att jag inte är öppen, finns jag där på forumen för att dela mina erfarenheter, stötta och peppa.