Samtalet med chefen blev min räddning

I hela mitt liv har jag haft svårt med koncentration, fokus, planering, impulsivitet och att kunna filtrera bort störande ljud och synintryck. Men det som varit den största svårigheten för mig i studie- och arbetslivet har varit att påbörja, genomföra och avsluta en uppgift som jag upplevt som tråkig – det som med ett finare uttryck kallas för exekutiv förmåga. Något som blev tydligt när jag skulle arbeta i ett öppet kontorslandskap utan bestämda egna platser att sitta vid. Den nya arbetsplatsen blev rena katastrofen för såväl mitt mående som mitt arbetsresultat.

Den första sommaren på det nya kontoret presterade jag ungefär en femtedel av vad som förväntades av mig. Jag kallades till uppföljningssamtal med min närmaste chef på grund av mitt usla arbetsresultat och det upprättades en åtgärdsplan. Min chef signalerade att jag var en hårsmån från att bli omplacerad eller ännu värre avskedad.

Jag kände mig förtvivlad för jag tyckte inte att jag hade någon rimlig förklaring till varför jag ofta gjorde annat än min huvuduppgift. Jag kunde ägna timmar åt att surfa på nätet för att koppla bort det ständiga bruset, synintrycken och oljudet från omgivningen.

På ett av de första samtalen med min chef brast det fullständigt och jag försökte beskriva hur sanslöst svårt det var för mig att försöka få något vettigt gjort i en arbetsmiljö som ständigt bombarderade min hjärna med intryck. Jag beskrev också hur jobbigt det var för mig att det alltid krävdes en övermäktig arbetsinsats för att åstadkomma ett i bästa fall mediokert resultat, och att jag år efter år av samma arbetsgivare alltid blev påmind om hur lågpresterande jag är.

Min chef som hade bakgrund inom kriminalvården frågade mig om jag aldrig hade funderat på om situationen som jag beskrev kunde bero på att jag hade samma typ av svårigheter som vid adhd. Hon berättade att hon haft både medarbetare såväl som interner med problem som liknade mina. Trots att jag var motsträvig i början kändes det som ett uppvaknande och jag var redan från början hjälpsökande i relation till min chef, på grund av att jag var så förtvivlat trött på ständiga misslyckanden.

Efter samtal med företagspsykologen gjorde jag så småningom en egenremiss till öppenvårdspsykiatrin där jag efter nästan ett halvår fick diagnoserna adhd och livslång generaliserad ångest- och nedstämdhetsproblematik.

Jag gick till min chef med en önskelista på olika åtgärder som jag ville pröva för att hantera alla störande intryck på jobbet och sa att jag behövde regelbunden och återkommande återkoppling av mina resultat. Jag skapade en löpande dialog med min chef om mina svårigheter.

Resultatet blev att jag kunde arbeta hemifrån några gånger i veckan och fick brusreducerande hörlurar av min arbetsgivare. Jag skaffade appar och rutiner för planering och så vidare. Jag berättade för mina närmaste kollegor att jag hade fått diagnosen adhd.

Nu har det gått ett par år och vissa rutiner har jag behållit medan andra har fått stryka på foten. Jag måste regelbundet repetera och påminna mig själv om det jag lärde mig hos psykiatrin. Jag medicinerar fortfarande för mina koncentrationssvårigheter och min ångest, men jag mår mycket bättre. Jag har fortfarande svårigheter men kan ta ansvar för både mitt privata liv och mitt yrkesliv.

Allt detta tack vare en kombination av lyhörda och duktiga chefer, rätt insatser från psykiatrin och en ganska stor dos eget arbete. På frågan om det har varit värt det så svarar jag med ett rungande och tydligt: JA!

Text av: Alf Söderberg

Alf arbetar sedan ett par decennier på Försäkringskassan. Han bor i Stockholm med sambo. Alf brinner för att hålla kontakten med sina vuxna barn och i andra hand för cykling och vegetarisk matlagning.