Jag balanserade mellan social fobi och superclown

Strax innan jag fyllde tjugo år började jag få svår panikångest när jag träffade människor. Kanske berodde det på saker som att jag växt upp i en familj där det fanns missbruk och många i släkten som man sade hade “dåliga nerver”. Kanske berodde det på all den mobbning jag utsatts för både i skolan och ishockeylaget. Kanske var jag bara en känslig själ.

Vid möten med andra människor gjorde jag mig själv liten och blev alldeles skräckslagen. Jag började bevaka min omgivning så att jag kunde gömma mig eller gå undan, innan jag blev upptäckt. Det blev jag väldigt bra på, men jag lyckades inte alltid. Och när jag misslyckades så dömde jag mig själv väldigt hårt.

Domen kunde sitta i flera månader och det kändes precis som om jag blivit avslöjad, som att jag visat upp det lilla barn som fanns inuti mig. Skam och skuld började välla fram i mig och växte till ett självhat. Paradoxalt nog hade jag varit ett väldigt socialt barn som tyckte om att samtala och vara bland människor. Nu hade jag hittat ett perfekt sätt att förinta mig själv på. Livslusten och kraften tynade sakta bort och jag hade väldigt svårt att acceptera min nya situation och min dåliga självkänsla.

När jag drack alkohol så förändrades allt detta. Jag blev orädd. Plötsligt kunde jag känna mig modig, social och rolig. Som en Superman som kunde jag göra nästan vad som helst. Jag började självmedicinera med alkohol, framför allt inför sociala prestationer. Som artist och musiker fungerade alkoholen fantastiskt, tyckte jag. Jag kunde ställa mig på scen och bara leverera. Ryktet gick att jag var lite galen på scen och kunde hitta på allt möjligt. Min persona var oberäknelig, farlig och rolig både på spelningarna och efteråt, då det alltid var fest. Så levde jag i många år. En ständig balansgång mellan social fobi och att vara en superclown. Det var min hemlighet och om någon ifrågasatte det kunde jag bli alldeles svart. Till vilket pris som helst ville jag skydda det lilla barnet inom mig.

Allt gick bra till en början. Det fanns mycket som var bra i mitt liv. Men sakta började allt braka samman. Jag brände många vänskaps- och kärleksrelationer och blev alltmer ensam och isolerad. Jag sökte också hjälp många gånger och prövade många olika terapiformer men mörkade alltid själva drickandet. Visst kunde jag då och då slänga ett köttben till terapeuten och säga att det är ju mycket alkohol i min bransch och berätta om att beroendesjukdomen fanns i släkten. Just därför var jag extra försiktig, ljög jag.

Så här levde jag i nästan 25 år. När alkoholen inte räckte till kom även andra droger in i bilden. Det blev ett väldigt destruktivt liv. Ibland gick jag på efterfest hos Hells Angels. Någon gång vaknade jag upp i en bil av att en traktor bärgade upp den från ett dike.

Ja ni fattar … gång på gång sårade jag mig själv och min omgivning. Ändå ville jag, eller kunde inte, sluta.

2015, en månad innan min dotter skulle födas, fick mina bandkamrater nog efter ännu en spelning som urartat och där jag återigen burit mig illa åt. De ställde ett ultimatum och sade att jag måste ta tag i mina problem och att jag till dess inte längre hade något band att spela med. Även om jag hade haft många djupdykningar tidigare blev det min slutgiltiga botten och vändpunkt.

Jag sökte hjälp och gick en tolvstegsbehandling. En process som fortfarande pågår. I skrivande stund har jag varit alkohol- och drogfri i drygt sex och ett halvt år.

Jag har gjort tre skivor som handlar om allt detta, Låtar om vägen ur ett missbruk, separationer, psykiskt illamående och tröst. Min nya skiva heter “Värmen” och är den avslutande delen i denna trilogi. Den är jag väldigt stolt över. Men allra stoltast är jag över att ha brutit med beroendesjukdomen, så att min dotter får växa upp med bättre förutsättningar.

Eric Palmqwist