Ellen: Jag vet alltid var närmsta skyddsrum ligger

Många menar att framtidsoro är en del av att växa upp. Och så är det nog, i viss mån, men vår generation är den första på länge vars uppväxt präglas av globala kriser som avlöser varandra. Andelen unga, 15–24 år, som uppger att de oroar sig för framtiden har ökat från 29 procent 2019 till 34 procent 2020 enligt Ungdomsbarometern – en siffra som spås öka ytterligare.

Jag gick andra året på gymnasiet när coronapandemin kom. Skolan bad oss ta med alla böcker vi hade, och bereda oss på två veckors distansstudier. Jag minns stämningen i korridoren; den var förvånansvärt munter, nästan sprudlande. Vi var unga, vi var naiva och vi såg fram emot två veckor med sovmorgon.

Så småningom blev veckorna till månader, och månaderna till år. Vi tillbringade nästan halva vår gymnasietid framför en skärm. Sovmorgnarna vi sett fram emot fanns inte mer, de var inlindade i ett töcken av ensamhet och svettiga sängkläder. Min enda rutin var att dricka eftermiddagste framför presskonferensen klockan två. Lagom till programpunkten ”Antalet dödsfall globalt” hade teet svalnat så pass att jag kunde ta en första klunk. Myndighetspersonerna sa ofta att det var de unga som spred den dödliga smittan. Jag skämdes över att jag fortfarande hoppades kunna åka studentflak till våren.

Studentdagen var kommen. Mina föräldrar fick hemskickat varsin entrébiljett till firandet på skolgården. De som hade fler än två föräldrar behövde tydligen välja. Vaccinet möjliggjorde trots allt ett mycket festligt studentfirande för vår avgångsklass. Vi sjöng om studentens lyckliga dagar, och trodde på budskapet i den klassiska visan. Någon studentresa åkte jag aldrig på, däremot – när vi skulle boka drabbades jag av en häftig klimatångest. Resebolaget lockade med sol och bad, dansgolv och episka fester. Jag hörde koldioxidutsläpp, global uppvärmning och jordens undergång.

Jag hade nyss flyttat hemifrån när Ryssland invaderade Ukraina. Samma dag som jag nåddes av de första bilderna på krigsskadade barn tecknade jag en egen hemförsäkring. Nu, ett halvår senare, plockar jag fler och fler vuxenpoäng; köper toalettborstar, dammsugarpåsar och skohorn. Samtidigt ser jag hur mina sparpengar minskar i värde och försvinner. I stället för att planera utflykter i mina nya närområden så studerar jag kartan över mina närmsta skyddsrum. Informationsbladet ”Om kriget eller krisen kommer” har jag läst i detalj. Det har för mig blivit en fråga om när, snarare än om.

Jag är ung och har hela livet framför mig. Det ska kännas hoppfullt, men det gör det inte.

Text av Ellen Nilses

Mind Unga – vilka vi är och vad vi gör