”Det här barnet ska du inte se”, sa läkaren till Lena Ekberg. På den tiden – för 40 år sedan – försökte sjukvården skydda föräldrar till barn som inte skulle överleva, genom att snabbt kapa banden. Ett år senare födde Lena dottern Karin, som nu har gjort dokumentärfilmen ”Efter Inez”, som handlar om att förlora ett barn.
I slutet av graviditeten fick Lena Ekberg veta att det barn som hon bar på var gravt missbildat och inte skulle överleva sin första vecka. Under de närmaste två veckorna skickades hon mellan sjukhuset och hemmet. Efter flera försök med igångsättningar födde hon en flicka som levde i elva timmar. Lena fick aldrig se henne, och hon fick inget namn. Hon uppmanades att gå vidare, inte sörja, försöka få ett nytt barn.
– Man färgas mycket mer av något sådant här än vad man förstår medan det händer. Det är först efteråt jag har förstått att jag hade behövt ett helt annat stöd, säger Lena Ekberg i dag.
Sorgen fanns där ändå, men Lena kände sig ensam med den. Hennes upplevelse var att hennes dåvarande man inte ville stanna i den, han ville bara försöka släppa och gå vidare.
– Jag tittade ut genom fönstret och fattade inte att världen där utanför fortsatte. Bussarna fortsatte gå, alla skulle till jobbet. Katastrofen hade ju redan hänt! Men alla bara rusade på som vanligt.
Det var i början av december som Lenas första barn föddes och dog. Två veckor senare var det jul, och den skulle firas med släkten som vanligt. Ingen sade något.
– Jag trodde jag skulle svimma när de sjöng julsånger som om inget hade hänt.
I dag önskar hon att det hade fått finnas ett skyddsnät kring henne under den här tiden. Att en kurator till exempel hade kunnat komma till henne och fånga upp några av alla outtalade frågor. Hur gör man nu? Vad kommer att hända sen? Vad ska vi ta hand om? Vad ska vi inte ta hand om? Hur ska vi ta hand om varandra?
– Jag trodde jag skulle svimma när de sjöng julsånger som om inget hade hänt.
Ett år senare föddes Karin Ekberg, som växte upp och blev dokumentärfilmare. 2014 debuterade hon med filmen ”Att skiljas”, som handlade om hennes föräldrars skilsmässa. I arbetet med den filmen pratade hon med föräldrarna om vad som påverkat dem i deras liv och deras relation och då kom naturligtvis det här barnet upp, barnet som aldrig fick något namn. Och spår av det kom också med i den färdiga filmen, och folk hörde av sig och sade att det där har jag också varit med om, det där borde du forska vidare i!
Nu i höst kommer hennes andra film ”Efter Inez”, den hade biopremiär den 29 september. Filmen följer Denize Löfgren och Filip Nordin som får ett barn som är dött redan innan förlossningen sker, och vad som händer i deras liv efter det. Nu för tiden har sjukvården en helt annan inställning än vad de hade när Lena Ekberg fick sitt första barn – föräldrar uppmuntras i dag att vara med sina barn, ge dem ett namn och skaffa sig minnen under den korta tid de kan vara tillsammans med dem. Men fortfarande är det ett ämne som det talas lite om och som är svårt att hantera för dem som finns runt omkring de drabbade.
– Ansvaret för att det här som hände ska få finnas med i det vanliga levande livet ligger fortfarande på de drabbade. Det är de som får säga till exempel ”I dag är det Inez tvåårsdag”. Det leder till ett utanförskap, att ingen vill hjälpa till att dela det här, att integrera det i den gemensamma levnadsberättelsen, säger Karin Ekberg.
När folk runt omkring inte vill delta i det smärtsamma man varit med om, kan man lätt få känslan av att man gör något fel: ”Varför ältar jag dethär?”. Men om man bara pratar om framgångar och lyckade stunder får man en väldigt endimensionell bild av livet.
– Jag är den jag är genom de utmaningar jag har mött, säger Karin Ekberg.
Hon pratar om de foton och filmer som finns bevarade av hennes familj: bara folk som ler, bara folk som öppnar julklappar och födelsedagspresenter.
– Samtidigt vet ju jag att min familj är något helt annat än det där.
Och den bilden är mycket rikare än vad som finns dokumenterat på filmer som man vill visa för varandra och för andra.
– Man går miste om så mycket erfarenheter och så mycket kompetens när man inte låtsas om annat än lyckliga stunder och skuldbelägger allt det andra. Så jag tänker att det jag gör är att skapa bilder av det som vi annars inte visar för varandra. För de bilderna gör att vi börjar prata.
Artikelförfattare: Stefan Westrin
