När Marit Sahlströms mamma fick ont i magen och åkte in till sjukhus, sa en kompis till Marit: ”Det kommer inte att vara något, er familj har ju redan haft så mycket skit.” Tyvärr hade kompisen fel. För Mind berättar den 43-årige författaren hur det är att stå maktlös bredvid när ens älskade faller.
När Marit Sahlströms debut Och runt mig faller världen kom ut 2015, fick förlaget Ordfront mycket noga poängtera att berättelsen var självbiografisk. Det här var alltså ingen skamlös fabulist som stirrat för långt ned i världens eländeshink. Nej, all tragedi var osannolikt nog självupplevd.
Det började dock ljust, Marit Sahlströms liv. Barndom i Trogsta i Hälsingland. Lantlig idyll med omkring 40 hus. Kött- och mjölkbönder. Bygemenskap. Mamma och pappa var proggare och gröna vågare. Tre lillasystrar, lika blonda och spralliga som hon. Marit blev första ungen att lämna boet när hon som 15-åring flyttade till Uppsala för att plugga teater på Bolandsskolan. Efter två års studier reste hon till Nicaragua för att hjälpa unga flickor som riskerade att hamna i prostitution.
Marit slets mellan självförverkligande och världsförbättrande, mellan att skriva och hjälpa, men bestämde sig för att bli dramatiker med patos. Hon lärde sig hantverket på välrenommerade skrivarskolan Biskops-Arnö och gick med i stockholmska teatergrupper som Avalon och Pseudo. Både skrev och agerade. 1989 repeterade hon inför en uppsättning av Kalevala när hon fick veta att hennes mormor och morfar hade tagit livet av sig. Tillsammans.
Medan sorgen ännu var rå och overklig insjuknade hennes systrar dessutom i allvarlig anorexi. Alla tre, på kort tid. Det var ambulanshelikoptrar. Det var barnpsyk. Det var livshotande. I ett slag förvandlades Marit Sahlström till en anhörig.
Marit var öppen med vad som hade hänt, både vad gällde morföräldrarna och systrarna, men hon lärde sig snart att hålla igen. Av vissa fick hon nästan för mycket kramar och sympati; hon ville inte vara ”den det var synd om”. Hos andra mötte hon misstänksamhet.
– Det kom frågor från folk i min omgivning som liksom fiskade efter att mina föräldrar varit dåliga: ”Har det funnits misshandel eller övergrepp i din familj?” Även i vården blev jag ifrågasatt. I dag vet vi att anorexia är en ämnesomsättningssjukdom, dessutom med hög ärftlighet, men för 20 år sedan visste man inte bättre. Jag önskar att vården hade ställt öppna frågor till mig: ”Vad tror du skulle kunna hjälpa dina anhöriga?” I stället fokuserade vårdpersonalen envetet på eventuella anknytningsproblem. Fanns det sådana? Vad hade deras föräldrar i sådana fall gjort för att det skulle bli så? Utanpå all sorg, oro och smärta fanns en konstant känsla av att vara misstänkliggjord. När Marit besökte sina systrar krävde vårdpersonalen att få sitta med och lyssna på samtalen. Hon skuldbelades, och skuldbelade dessutom sig själv.
– Jag kände skuld gentemot mina systrar. Hade jag gjort något som fått dem att må sämre? Kunde jag säga något som skulle göra dem bättre? Som anhörig är man så himla ensam. Man är i en så otroligt utsatt position. Så får man skam och skuld på det. Och samtidigt måste man fortsätta orka kämpa.
Några år senare. Systrarnas liv var fortfarande i fara när Marits mamma åkte till sjukhuset med ont i magen. ”Äh, det kommer inte att vara något med din mamma, ni har redan haft så mycket skit”, sa Marits kompis. Men det var något. Cancer, och till råga på allt en av de lömskaste sorterna: bukspottkörtelcancer. När kirurgerna öppnade Marits mamma konstaterade de att det redan var kört. Då föll allt.
Marit blev arg på världen. Mest påtagligt jävla förbannad var hon på den sommar som hade fräckheten att pågå runt henne. Folk bar lätta kläder, lätta sinnen. Solen sken. Själv vaknade hon varje dag i en mardröm.
– Det var som ett hån, konstaterar Marit.
Hennes mamma levde i åtta månader efter sin dödsdom. Hon dog 2003, 52 år gammal. Marits syskon är i dag alla friska och lever bra liv. Vilket deras mamma dog utan att få veta. Hur orkade Marit? Hur har hon orkat resa sig?
– Man orkar inte, säger Marit. Man varken orkar eller inte orkar. Jag bara snubblade på. Livet var faktiskt bara kolsvart under en period, poängterar hon. Den där vidriga sommaren. Ganska snart övergick hon till att tänka på ett … nästan carpe diemskt sätt. Det blev uppenbart att hon skulle välja det ändå, livet.
– Jag ska leva livet, bestämde jag mig för. Jag ska leva för mamma också.
Med tanke på allt Marit Sahlström har varit med om ser hon påfallande oförstörd ut. Inga övertydliga fåror i pannan, inga sorgestråk kring ögonen. Hon framstår snarare som flickaktig, ett drag som förstärks av hennes klädsel. Mönstrad tröja, svarta jeand, noppig fleecejacka, gula sneakers, ryggsäck och glasögon med väl tilltagna bågar. Vårt samtal, på Aspuddens kundtomma bokhandel, avbryts av kvinnan som förestår verksamheten.
– Jag kan inte göra någon latte tyvärr! Mjölken är slut, men espresso kan ni få.
Det jazziga bakgrundsskvalet punkteras när espressosump dunkas av i papperskorgen. Sedan återfår lokalen sitt grundlugn. Böcker i travar på långborden, böcker i lådor, böcker längs väggarna. Marits två romaner finns också här. Den senaste, Skred, som kom i fjol. Och så den uppmärksammade debuten. Och runt mig faller världen handlar om att vara den som står bredvid när ens älskade försvinner. Alla motstridiga känslor som kommer med anhörigrollen. Huvudpersonen, den romankaraktär som kort och gott kallas ”Ett”, uppfinner ett odjur som jagar henne.
– Man kan ju inte vara arg på den som är sjuk men odjuret kan man känna ett raseri inför, säger Marit. Boken var som att … skriva sig fri till min historia, inte ifrån. Jag ville berätta om ljuset och kärleken. Annars var risken att alla människor skulle känna: ”Shit, ditt liv har verkligen varit tragiskt.” Jag ville inte att vi skulle reduceras till det.
Boken föregicks av ett flera år långt uppehåll från skrivandet, dramatiken och skådespelandet. När Marits mamma insjuknade kändes konsten futtig.
– Jag ville göra något för andra människor, något som hjälpte på ett mer konkret sätt.
Marit började därför arbeta med ungdomar igen. Först på Xist, ett IV-gymnasium vid Sankt Eriksplan i Stockholm, för tjejer som inte hade klarat att gå ut gymnasiet. Som livskunskapspedagog undervisade Marit i sexuell hälsa, vänskap, droger, relationer och gränssättning. Kort därefter började hon arbeta för Oneeighty, ett Stadsmissionen-projekt som tog sig an unga med hög skolfrånvaro – en vanlig inkörsport till psykisk ohälsa. Marit hjälpte ”hemmasittare” på grundskole- och gymnasienivå, unga människor som av olika anledningar inte hade kraften att pallra sig iväg till skolan. Plötsligt gick hennes två kall, skriva och hjälpa, ihop; kontakten med de unga skedde via chatt.
– Det pratas så mycket om den negativa aspekten av ansiktslös kommunikation, men den positiva sidan an anonymiteten är att man vågar säga mer. Därför kunde vi prata om saker som att man inte orkar leva.
Stöd till anhöriga var ett viktigt verksamhetsben. Oneeighty erbjöd föräldrarna möten och telefonsamtal. Många föräldrar vittnade om skam. Anhörigskammen. De kände att de inte ansågs kunna ta hand om sina barn. Och just därför förmådde många inte vända sig utåt, söka hjälp.
– En förälder blir lätt lärare, socialtjänst och fritidsledare i ett. Att få vila från de rollerna och bara vara förälder, det är viktigt. Vi kunde säga: ”Var du bara förälder, du. Fokusera på positiv samvaro, så sköter vi resten.”
Du fick ge familjer det stöd du önskar att din egen familj hade fått?
– Ja, lite så.
Du kunde hjälpa individer. Men handlar det egentligen inte om ett systemfel: folk får inte den hjälp de behöver?
– Precis det handlar min andra roman Skred om. Folk som inte får hjälpen. Som bara är ensamma i det svarta hålet.
Oneeighty, som gjorde livsavgörande skillnad för många unga människor, tvingades lägga ner 2017, av finansiella skäl. Klarspråk: det sköts inte till pengar nog från politiskt håll. Marit blir upprörd när hon pratar om saken.
– Stress är den enskilt största sjukdomsorsaken i Sverige. Ändå pratar vi inte på politisk nivå om att förändra situationen. Vi människor har byggt det här systemet, då måste vi också kunna bygga om det. Hur svårt ska det vara? Vad är det som gör att det, hur vi mår, inte kan få vara ett viktigt ämne i politiska beslut? Bara att söka pengar hos Försäkringskassan är ju en tortyr i sig.
Sedan Oneeighty avvecklades kombinerar Marit en halvtidstjänst för Magelungen Utveckling – ett företag som bedriver skol- och behandlingsverksamhet – med att författa, föreläsa och podda om psykisk ohälsa. Hon hjälper inte längre människor handgripligen, men känner att hennes ord gör skillnad. Den här dagen har hon suttit hemma och skrivit ända tills vi skulle träffas, berättar hon.
– Det är väldigt roligt när det är lätt och nytt. Jag har fyra olika idéer: två romaner, en pjäs och en ungdomsbok. Vi får se vad det blir. Det är intressant att se skillnaden mellan vad jag vill skriva och vad det faktiskt blir.
Skred var tänkt att bli en spännande bladvändare om utspelade sig i Nordnorge. Slutresultatet? En kolsvart fallstudie i utmattning och dess konsekvenser.
– Jo, hittills har det bara blivit feelbad, konstaterar Marit.
Hon ler när hon säger det. Berättar att hon är så hemtam i svärta, så van vid galghumor, att det ibland kan bli för mycket för omgivningen. I samband med ett av hennes första författarsamtal drog hon ett skruvat skämt om sin mammas död. Rummet blev isande tyst.
Galghumorn har varit ett sätt att förhålla sig. Av allt mörkt som har mött henne var morföräldrarnas självmord enklast att bearbeta. Hennes mormor var svårt sjuk, livrädd för att bli en belastning. Hennes make led inte av några fysiska krämpor men led med sin partner. Marit berättar att morfar och mormor tände ljud den där sista kvällen. De åt gott, lyssnade på bra musik, rökte cigarr och drack några glas. Sedan såg de till att dö. Tätt intill varandra på sängen. De hade lånat böcker om hur man tar sitt liv på det mest skonsamma sättet – för sig själv och anhöriga -skrivit avskedsbrev och satt en lapp på ytterdörren: ”Endast polisen äga tillträde.”
– I början kände jag: ”Åh, tänk om jag bara hade berättat för mamma hur dålig mormor var när jag träffade henne dagen innan.” Det där är klassiskt – att vara anhörig är att gå omkring och älta: ”Tänk om, tänk om jag bara …”
I dag kan Marit se sina morföräldrars död som ”något fint”.
– Jag förstår i alla fall varför de gjorde det. Mormor var livrädd för att bli ett vårdpaket, och obduktionen visade att hon inte hade haft långt kvar ändå. Morfar, han valde att följa med henne.
Telefonen på bänkskivan intill den urdruckna kaffekoppen lyser upp.
– Ursäkta, jag måste nog ta det här…
– Ja hej? Hej Rafael. Nej, han är inte med mig. Han ska gå på Bounce med Martin …
Marits paniska rädsla för telefoner har försvunnit. Förr kunde det inte ringa utan att hon tänkte: ”Jaha, nu är det något som har dött igen.”
Terapi har hjälpt, jättemycket. Under de många sessionerna har Marit gjort upp med de strategier hon utvecklade för att orka med allt i det tragiska. En sådan var magiskt tänkande á la ”jag får inte tänka att det kommer gå bra för då kommer det att gå dåligt”.
Hennes rädsla för att knyta någon nära har hon också lyckats besegra. En människa som har drabbats av oväntade förluster, och dessutom många, riskerar inte gärna att råka ut för samma sak igen. Men Marit har man och två barn. Jag frågar henne innan vi skiljs åt, apropå det magiska tänkandet: Kan hon rentav känna att hon utmanar ödet med sitt livsbejakande och sin framtidstro? Marit skrattar till.
– Alltså, lite knäpp är jag ju. Jag känner genuint att blir jag över 52 år, vilket mamma aldrig blev, då är det en ren bonus. Och pensionsspara, nej, det kommer jag aldrig att göra.
Marit Sahlström
Född: 1976.
Gör: Föreläser, poddar och skriver romaner om psykisk ohälsa, ofta med anhörigperspektiv.
Bor: Hyreslägenhet i Örnsberg, Stockholm.
Familj: Man och två barn.
Karriär i urval: Onlinepedagog och projektledare för Oneeighty på Stockholms Stadsmission 2007–2018, kursledare i skönlitterärt skrivande på bland annat Forsa folkhögskola och Tärna folkhögskola sedan 2016, fortbildare och kommunikatör på Magelungen Utveckling AB sedan 2018.
Text av: Christian Daun
