Ge en gåva

Skolan såg mig som ett utåtagerande och argt problembarn

Vem är jag? Det är nog en fråga alla ställer sig. För mig är svaret: Evelina. Jag fyller 35 år till våren och har en son som fyller fem år till våren med. Lever med min sambo. Jag kommer från Småland, men har sedan elva år bott i Västerås. Jag fann min kärlek på nätet och snabbt efter första träffen, flyttade jag. Hade känslan “friskt vågat, hälften vunnet”, och jag vann högsta vinsten. Jag lever också med flera diagnoser. Några har jag haft sedan jag var sex månader och andra har tillkommit under åren. Jag har atopiskt eksem, astma, allergier sedan barnsben. På senare år, rättare sagt när jag blev 27 år, fick jag den för mig viktiga diagnosen adhd. Men jag utvecklade också depression och ångest.

Arbetsförmedlingen såg till att utredningen blev av och på den vägen kom det. Jag gick in i väggen runt 26 års ålder och det var väl mitt sätt och beteende samt min historik som gjorde att de ansåg det är nog bra att jag får göra en utredning. Jag brakade ihop som många andra gör, tog på mig för mycket, tänkte inte efter och bara körde på. Fick tunnelseende. Till sist tog det stopp och det var med en rejäl smäll, som jag ännu inte är helt återhämtad från. Det var en kamp att komma tillbaka. Ångesten satt inte bara i bröstet utan den gick ut i hela kroppen och det gjorde så ont. Depressionen kom och gick i vågor. Vissa dagar var mörkare, andra ljusare.

Att få diagnosen adhd har varit både befriande och tungt för mig. Läkaren hjälpte mig att förstå att diagnosen är något jag haft hela livet, även om det inte gjorts någon utredning på mig tidigare. Nu när jag är äldre och tänker tillbaka på det så tycker jag att det är konstigt. Det var tydligt, både i mina minnen och hur andra pratade om mig som barn. På den tiden var det inte lika vanligt att utredningar gjordes, kanske var det anledningen.

Jag har insett att jag har fått betala ett högt pris för mig själv, genom att jag inte fått utredning och hjälp tidigare. Min uppväxt var trygg, dock med skilda föräldrar. När jag var fyra år valde jag att jag ville bo med min pappa. Mina föräldrar grälade som skilda kan göra. Min syster kunde de inte rubba eller påverka med grälet, men jag var skör. Jag avskydde när de bråkade, när jag hörde elaka saker om den andra och jag var lätt att påverka så till sist visste jag inte ens hur jag skulle stå upprätt.

Skolan var kaos, jag minns inte så mycket från mina första år där. När jag kom upp i tioårsåldern började det klarna lite mer och från den tiden minns jag skolan väldigt väl. Jag kämpade, var arg, var ledsen och var mobbad. Jag skämdes för att jag inte förstod vad lärarna ville att vi skulle lära oss. Jag kämpade med att försöka få läxor och prov godkända med nöd och näppe. Skolan såg mig som ett utåtagerande och argt problembarn och det gjorde mig ännu argare och ledsen. Uppgiven och arg över att bokstäver och siffror var så svåra att få ihop. Så ledsen att ingen trodde mig. Mellan fyran och åttan blev jag mobbad för att jag ”såg ut som en kille”. Att bli mobbad i en miljö som jag redan kämpade i och mådde dåligt i och kände mig vilsen i var otroligt svårt. Jag var längre än de flesta andra barnen och ganska stark. Jag slogs. Det hjälpte inte alls, lärarna ansåg bara ännu mer att jag var ett problembarn.

Först i åttan lugnade det ner sig lite grann. Jag hade några vänner, men inte så många. Jag fann det lättare att vara vän med killar än tjejer, och höll mig mest till dem som jag kom överens med. Tjejerna gillade mig aldrig riktigt, jag var bara en ”jobbig brud”.

Åren gick och gymnasiet kom. Jag visste att gymnasiet är ett måste, för det går inte att få jobb annars. Det blev ytterligare tre år av ren pina. Jag kom nätt och jämnt ut med betygen i handen. Än idag kan jag knappt förstå att jag klarade av det. För mitt i allt kom min revolt. Alternativ stil, självskadebeteende, fest, rökning och allt annat som jag ville göra. Jag gjorde först, tänkte sen. De gånger jag fick konsekvenser tog jag dem alltid och accepterade dem. Men det hindrade mig inte från att göra kanske mindre lyckade saker senare. Så flöt det på, även efter gymnasiet.

Jag fixade jobb, sökte nytt jobb om jag inte hade något men samtidigt fortsatte min övriga vardag som vanligt med fest, röka cigg, killar och tjejer, kompisar och jag tänkte aldrig framåt. Jag levde i stunden. Vänner kom och gick men än idag har jag kvar några som stått ut med mig, funnits där och alltid accepterat mig för den jag är. Utan dem skulle nog mitt liv blivit värre under tonåren. Vid 22 års ålder fann jag min stora kärlek och efter tre månaders förhållande flyttade jag 50 mil uppåt i landet. Först ville jag verkligen bort från min hemort, bort från folket och bort från smärtan. Jag hade inte heller något jobb som höll mig kvar så jag tog chansen att komma därifrån.

Än idag, elva år senare, är vi tillsammans. Vi är förlovade och har ett barn. Under våra sex första år tillsammans fortsatte jag på samma sätt som jag hade gjort hemma. Jobbade, festade och var med kompisar. Jag har alltid varit öppen med att jag mått dåligt i omgångar i många år. Dock har jag alltid tänkt ”alla mår ju dåligt ibland så det är ju normalt”. Men när jag fick min adhd-diagnos så klarnade bilden något. Jag minns att läkaren sa ”Hur känns det nu, när du vet att du har adhd?” Jag svarade ”Som för fem sekunder sedan, men nu har jag nog fått en del svar på varför jag agerat och tänkt som jag gjort i vissa lägen”. Då hade jag dock redan gått in i väggen och sjukskrivningar och jobb hade avlöst varandra.

Jag hade känt stress över att ha ett jobb, stress över att behålla ett jobb, stress över att få ihop ekonomin. Räkningar först, mat sedan och resten gick till det jag ville och kunde. Mediciner sattes in och en del avslutades.

För mig vände det någonstans runt att jag fick diagnosen för jag insåg att jag måste försöka få bukt med det här om jag ska kunna få en framtid och eventuellt barn med min kärlek. Jag började prata hos en psykolog som hjälpte mig massor och jag kämpade på med att försöka jobba, behålla jobbet och leva. Det blev en vändpunkt för mig och vid 30 års ålder blev jag mamma.

Det betyder inte att allt är bra. Jag mår ännu dåligt och kämpar varje dag med mina diagnoser, livet som mamma och med en son som också misstänks ha adhd. Det är inte lätt att ”krocka” med sitt barn när jag själv är ur balans. Det är inte lätt för där kommer skammen igen. Att känna sig misslyckad som mamma när vi krockar i humör eller känner att jag inte orkar. Jag känner mig misslyckad som sambo och misslyckad som arbetskamrat när jag får en sjukskrivning i omgångar för att kropp och knopp inte orkar med. Men fokus är alltid att mitt barn kommer först, sedan min sambo och sist mig själv. Jag är lyckligt lottad med en sambo som förstår och har sett mig i allt från de värsta stunderna till de bästa och han står stadigt vid min sida.

Något jag också sörjer är att jag aldrig kommer att få veta hur mitt liv, mitt mående och min skolgång kunde ha blivit om jag hade fått hjälp tidigare. Fått en utredning, fått diagnos och fått rätt hjälp och förutsättningar. Jag sörjer för de åren jag gått och känt mig misslyckad och skamsen för att jag inte var som alla andra. Jag sörjer över att jag skämdes.

Samtidigt ser jag mig som en vinnare ändå. Jag kom trots allt ut med godkända betyg. Jag har alltid sett till att räkningar är betalda och jag har haft inkomst. Jag har en underbar son och en underbar sambo. Fått några fler riktigt goda vänner genom åren medan andra försvunnit. Jag vet också att blodsband inte alltid avgör om man är familj. Jag har hittat min egen familj, helt själv. Fått en familj med barn, sambo och vänner som står vid min sida. De stod där även när jag kanske förtjänat det som minst. Jag skulle kunna fortsätta och berätta men kanske skriver jag mer en annan gång. Jag hoppas att min berättelse kanske kan hjälpa någon annan, för om jag kan hjälpa en enda person så är det värt det. Så till dig som läser det här, känner igen dig eller känner någon som det stämmer in på: du är inte ensam! Du är en krigare och en kämpe. Glöm aldrig det!

En text av: Evelina Stenson

Relaterat innehåll

KrönikorADHD och ADD

När alla pratar ett språk du inte förstår

En skola för alla heter det så fint i Sverige. Försök förstå hur det skulle...

Egna ordADHD och ADD

Efter adhd-diagnosen kunde jag och min son mötas

Jag fick min diagnos när jag var 68. Den blev min räddning. Balansen är svår...

IntervjuerNeuropsykiatriska funktionsnedsättningar

Lätt att missa flickor med NPF

Lotta Borg Skoglund är överläkare i psykiatri och grundare av SMART Psykiatri. Hon har under...

Hitta mer innehåll om: