Min förlust har definierat mitt liv, men jag har kunnat välja på vilket sätt

En dag i mars 2015 satt jag på en restaurang med några vänner. Efter en stund hade jag fått många missade samtal, alla från samma nära vän. Jag ringde upp direkt, och så fort jag fick frågan om jag visste vad som hänt insåg jag det: Min flickvän hade dött i suicid.  

Hon kämpade med psykisk ohälsa och hade flera suicidförsök bakom sig. I perioder oroade jag mig ofta över hur hon mådde och risken att suicidtankarna skulle ta över. Det jag saknar mest är våra diskussioner. En av oss tog upp ett ämne, det kunde vara allt mellan filosofi och film. Var det intressant gick vi båda in i hyperfokus och glömde helt bort tiden. Vi kunde bokstavligen prata i timmar.

Drabbades själv av psykisk ohälsa

När hon dog drabbades jag av en akut stressreaktion. Min sömn avbröts många gånger per natt av mardrömmar och på dagarna hade jag flashbacks. Det var en kamp, men krissamtal hos en psykolog i primärvården höll mig flytande tills några månader senare, då jag även gav upp min dröm att bli skådespelare. Efter det sjönk jag ner i en mycket djup depression med egna suicidtankar som blev mer och mer påtagliga. Jag kom till specialistpsykiatrins öppenvård och fick vidare hjälp där. Speciellt psykodynamisk terapi har betytt mycket och utan tvekan räddat mitt liv.

Sorgen måste bearbetas aktivt

Tiden läker ingenting på egen hand, man måste bearbeta sorgen aktivt. Det kan ta många år. Sorgeprocessen är heller inte en rak linje från Stark till Mild sorg, det går upp och ner, slår tillbaka med kraft och försvinner nästan helt i perioder. Annat som hjälpt mig i sorgearbetet är regelbundna gravbesök och att vi levde polygamt, så jag var inte ensam om att sörja henne som flickvän. Jag och en annan partner kunde stötta varandra under en av begravningsritualerna.

Mina erfarenheter kan skänka mening till andra

Jag hade tidigare funderat på att bli psykoterapeut, men hållits tillbaka av rädsla. När min flickvän dog var jag tvungen att göra upp med den rädslan. Jag insåg också att min förlust skulle definiera mitt liv, men att jag kunde välja på vilket sätt. Idag är jag utbildad psykiatriundersköterska och arbetar som Peer Supporter på Bostad Först inom Stockholms stad. Som Peer Supporter är jag anställd utifrån att jag har egen erfarenhet av psykisk ohälsa, funktionsnedsättningar och vård för att stötta klienterna och utveckla verksamheten. Även om jag bara berättar om mina egna erfarenheter vid frågor eller när det finns ett terapeutiskt syfte för lyssnaren, skänker det mening att jag kan använda mina svåraste upplevelser för att hjälpa andra.

Öppenhet tar bort stigmat

Öppenhet ger kraft. Vi måste prata mer om självmord. Vi har inte råd att låta stigmat tysta de som kämpar med suicidtankar, eller lämna efterlevande ensamma i sin sorg. Idag mår jag mycket bättre än jag hade trott var möjligt 2015. Det har tagit mycket arbete och tid, men jag har också utvecklats och lärt mig mycket.

Stellan Sjöberg 

Relaterat innehåll

Görans son Tobbe
Egna ordSjälvmord

Hur klarar man att oron för det värsta blir verklighet?

Tobbe är vårt yngsta barn och som liten var han en rätt försiktig kille, även...

Linneas farfar
Ellen Nilsess blogg

Linnea: Avskedshälsningen låg på farfars köksbord

Krämpor och en viss bitterhet antas ibland höra ålderdomen till. Men för Linneas farfar, och...

Textförfattaren Pernilla
Egna ordSjälvmord

Jag berättade om oss och hörde hur det lät

Hur börjar man en berättelse som slutar med självmord? Jag vet inte, men ska göra ett...

Hitta mer innehåll om: