Mamma kände det som att hon förlorade ett barn och det gjorde så ont i mig

Genom att läsa andras berättelser kan man få tips och råd längs vägen hur man ska tackla olika saker.  Jag har fått både positiva och negativa reaktioner från folk ända sen jag kom ut.  Som tur är fler positiva än negativa. Majoriteten av alla jag har berättat för har tagit det bra och jag har fått så otroligt mycket fin respons och stöd av många. Det är några händelser som jag vill ta upp lite extra och gå in lite djupare på. Det är främst två reaktioner som har tagit mest på mitt psykiska mående och som har påverkat min vardag mest. Sen finns det en till händelse som inte har påverkat mig lika mycket, men som är värd att nämna.  

Jag börjar med reaktionen jag fick från min mamma. Den reaktionen har gjort mest ont och har tagit längst tid att smälta och bygga upp igen. Jag har haft väldigt dålig kontakt och relation med mina föräldrar under min uppväxt av olika anledningar och det har satt spår i mig under min uppväxt. Eftersom relationen har varit svajig under min uppväxt, gjorde inte hennes reaktionen relationen bättre kan man säga. Men hur min uppväxt har sett ut är ett kapitel för sig, och jag tror vi hoppar över den biten. Men jag kommer inte att mörklägga något, utan vara väldigt uppriktig och ärlig och det var jag när jag skrev om det här på bloggen också. Anledningen till att jag väljer att vara så pass ärlig, är för att man inte ska få falska förhoppningar om man nu bara har hört bra historier. Då kan det lätt bli att man tror att alla historier är lätta och smärtfria. För det finns både bra och dåliga historier. Jag är väldigt glad och tacksam över att min relation till min mamma är bättre idag, än var den har varit under stora delar av min uppväxt. Så nära som vi står varandra idag har vi aldrig gjort.  

Jag valde att berätta för mina föräldrar långt innan jag tog modet till mig att berätta för allmänheten, och när jag väl tog modet att berätta för mina föräldrar blev inte responsen jättelyckad. Mamma blev helt förstörd, hon satt bara och grinade och sa inte ett ord medan pappa tog det bra. När jag såg mammas reaktion fick jag så dåligt samvete och skuldkänslor, för just då kändes det som jag hade förstört hela hennes liv. Responsen blev inte bättre på långa vägar, utan den blev bara jobbigare och jobbigare. Mamma kände det som att hon förlorade ett barn och det gjorde ont i mig att höra. Det tog nästan ett helt år för henne att acceptera mitt beslut och börja säga rätt namn och pronomen. Under det första halvåret ungefär tog hon aldrig upp det och jag visste inte vad jag skulle säga till henne, så det blev inget sagt om mitt beslut. Det första året sa hon mitt gamla namn och pronomen. För mig kändes det som att hon inte ens ville försöka, samtidigt som jag kan förstå att det tar tid att vänja om sig, efter att ha levt med en dotter i nästan 17 år. Trots att jag någonstans kände hennes förståelse var det som att hon förnekade min existens. Att inte få någon stöttning av henne gjorde fruktansvärt ont i mig. Jag behövde verkligen mina föräldrar över allt annat för att orka med den här processen. Men det var som att vara förnekad, jag kunde inte leva mitt liv fullt ut utan levde två liv. Hos pappa fick jag vara mig själv och hos mamma fick jag ha en fasad. Hon ville inte ens anstränga sig. De gjorde fruktansvärt ont i mig men idag har vi en jättebra relation. Som tur var har mamma fått hjälp av kuratorn som ingår i ett utredningsteam vilket har gjort det lättare för mamma att acceptera och stötta mig i min process att bli mig själv. Det var en otrolig lättnad när jag kände att mamma fanns där för att hjälpa mig och inte stötte undan mig.  

Ett annat bemötande som har påverkat min vardag mycket var från en lärare på gymnasiet. Hon gjorde min vardag väldigt begränsad och bidrog till att jag inte kunde leva mitt liv fullt ut. Vi var ofta ute bland folk med skolan och hon sa alltid att vi var ett gäng tjejer. Trots att jag hade presenterat mig som kille kom hon och förstörde genom att säga hon istället för han.  Väldigt ofta fick jag förklara mig för folk och berätta hur det låg till.  Det var otroligt jobbigt att man ständigt fick förklara sig. Trots att jag pratade med henne så fick hon det att låta som att jag var problemet.   Hennes lösning var att jag skulle hålla mig borta för att hon skulle slippa anstränga sig. Hon kunde inte bemöta mig som en kille, vilket gjorde att sista året på gymnasiet var väldigt jobbigt. Hon förstörde min vardag väldigt mycket. Jag blev ständigt påmind om vem jag föddes till, och det gjorde fruktansvärt ont i en när man äntligen vågar stå för vem man är. Men jag fick otroligt mycket stöd från alla andra runt omkring. 

Den tredje personen är en kille som gick klassen under mig och han hade precis börjat ettan när jag hade kommit ut och han är ett typiskt exempel på en person med fördomar som inte alls accepterar transpersoners existens. Han var verkligen transfobisk och påstod att jag inte fick vara mig själv. Han bar nog på väldigt mycket okunskap om transpersoner skulle jag tro. Det var inte många gånger jag pratade med honom, men de få gångerna jag gjorde det blev fruktansvärt jobbigt och provocerande. Han sa onödiga och sårande kommentarer som gjorde att man kände sig förminskad. En gång sa han ”dra upp byxorna” och menade på att jag inte fick gå med häng för det gör bara killar och sedan sa han att han var glad över att han slapp byta liv för han var redan kille.  I hans ögon kommer jag alltid att vara tjej, för enligt honom kan inte göra sig till kille eller tjej eftersom det bara finns två kön och man är vad man föds till.  

Det som har hjälpt och stärkt mig under min process är alla fina människor som funnits där och stöttat mig samt accepterat mig för den jag är. De människorna har gjort att jag har orkat med de andra. Utan alla dem hade jag inte orkat med att slutföra den här resan.  

Resan har inte varit lätt alla gånger utan jag har gått igenom rätt tuffa perioder under stora delar av mitt liv och det har varit psykiskt jobbigt många gånger. Tyvärr är det saker man får räkna med här i livet men då gäller det att göra det bästa av situationen och fortsätta kämpa. För det kommer göra att man orkar hålla ut och inte väljer att avsluta och var inte rädda för att be om hjälp för det kan också vara en räddning. Det räddade mig att jag vågade be om hjälp trots att det stred mot min natur.     

Läs del fyra av Kevins berättelse