Jag ville sova och vakna upp till en vardag som innebar färre förluster

Diagnoser har ändrats, tagits bort, lagts till och ifrågasatts beroende på specialist och mottagning många gånger under åren som gått.

I dagsläget är adhd-diagnosen inte primär, utan ersatts med bipolär sjukdom som huvuddiagnos. Professionen kan inte enas. Det är med andra ord en bit kvar innan saker och ting faller på plats.

Ett innehållsrikt år

Det senaste dryga året har inneburit många förändringar med livet som utgångspunkt. Jag har mist både min mamma och svärfar, sålt lägenheten, flyttat in i en ny, ansvarat för en bouppteckning, en husförsäljning och tömt två hem.

Samtidigt har jag parerat läkarmöten, in- och utsättning av ett antal preparat, bolån, amorteringar, sorgeprocess, arbete, myndigheter och upprätthålla nära relationer. Det var som bäddat för sjukskrivning, utmattningssyndrom och depression.

Vägen tillbaka är en process precis som för många andra när livet händer. I dag, 2017, har jag en anställning på 50 procent.

Idylliskt och brokigt

Jag växte upp med två fantastiska föräldrar, fyra äldre halvsyskon från två tidigare skilsmässor i ett idylliskt villaområde med skogsdungar och någon minuts promenad till närmsta badsjö. Barndomen minns jag som kärleksfull, rolig, spontan och delvis kaotisk. Det fanns många tonårsviljor och nya familjekonstellationer.

Mamma och pappa beskrev mig som en livlig, lillgammal, vetgirig, nyfiken, känslig och spontan unge som grubblade mycket.

Jag hade många frågor om livet och döden, hur stor rymden var, varför det fanns krig, varför vissa var hemlösa och andra bodde som jag, varför vissa hade mycket pengar och andra inga alls. Mina föräldrar hade stort tålamod med alla mina tankar och funderingar, men även de kunde tycka att jag var lite för reflekterande för mitt eget bästa.

De första tecknen på psykisk ohälsa

Det var först i högstadiet som livet började bli smått övermäktigt. Att börja ny skola med olika ämnen, olika klassrum, olika lärare och väldigt många saker att hålla reda på i huvudet var tufft. Ofta skämdes jag över att jag glömde saker, inte var punktlig, och inte fick tillräckligt bra betyg. Jag var övertygad om att jag hade en intellektuell funktionsnedsättning.

I sjunde klass dog morfar. Jag såg honom falla ihop och dö omedelbart i hjärtinfarkt. Den händelsen påverkade mig mer än jag visade utåt. Jag delade sorgen i väldigt liten utsträckning och vände den inåt istället.

Jag blev allt tunnare, och utvecklade till sist en ätstörning. Allt det där dolde jag, ljög, fick dåligt samvete för att jag ljög, och övertygade omgivningen om att allt var bra.

Samtidigt finns många positiva minnen med vänner, minnen från utlandsresor, hand- och fotbollsturneringar, första förälskelsen och allt skoj som hörde till min högstadietid. Minnen som jag ser tillbaka på med nostalgi.

Första läkarkontakten

Första gången jag blev förskriven antidepressiv medicin var senhösten 1991. Varken jag eller mina föräldrar hade någon kunskap om vad det var. Jag var en ledsen 15-åring som blev förskriven något som skulle fixa mig och göra mig fri från PTSD.

Mamma och pappa släpade med mig till läkaren och sa att jag inte mådde bra. Det var helt sant. Sommaren 1991 blev jag påkörd av en bil när jag skulle gå över gatan. Det skedde under en språkresa till England.

Jag tittade åt fel håll och bilisten körde alldeles för fort. Olyckan resulterade i ett skalltrauma, epilepsi och bestående men i form av minnes- och koncentrationssvårigheter. Det var mycket jag fick lära om, enkla saker som att lära mig hur jag skulle använda en telefonkatalog. Det var svårt att hitta orden, jag kände mig trögtänkt och blev lätt trött. Händelsen var ett trauma i sig och även om det var mer än 20 år sedan är jag fortfarande extra vaksam vid gatukorsningar.

Efter några veckor slutade jag med den antidepressiva medicinen på eget bevåg eftersom den bara gjorde mig ännu mer trött och inte ett dugg mer hel. Det Martina, 15 år, hade behövt var någon samtalskontakt men som samtidigt vägrade gå till en psykolog. Jag hade fördomar om att det var något bara ”tokiga” människor blev tvingade till.

Den första vändpunkten

De kommande åren blev början på en första vändning. Livet gick vidare, jag började gymnasiet, fick nya vänner. Och började gå ut på krogen alldeles för tidigt. Det var coolt då, men inte lika coolt i vuxen ålder. Så länge jag hade okej betyg och var en duktig elitidrottare fick jag frihet under ansvar. Precis som de flesta tonåringar handskades jag lite vårdslöst med sanningen. Mina föräldrar hade säkerligen inte tillåtit min livsstil om de känt till hela sanningen.

Sen blev jag riktigt kär och förlovade mig som 17-åring med en engelsman. En väl genomtänkt idé tyckte vi då. Det höll inte mer än nåt år, men att bli älskad och ha en nära relation betydde mycket, även om det blev kortvarigt.

Livets nycker

Jag mådde väldigt bra fram till juli 1994. Då avled min pappa i en stor hjärtinfarkt på tomten. Att se sin pappa ligga på marken som inte går att återuppliva trots envisa försök är något som etsats sig fast på näthinnan. Det var andra gången jag bevittnade en nära anhörig falla död till marken.

Plötsligt fanns inte min pappa och vän som alltid var noga med att säga att jag aldrig skulle bli beroende av en man. Att det var viktigt att vara självförsörjande och inte stanna kvar i destruktiva förhållanden. Min manliga förebild fanns plötsligt inte längre, men han gav mig en gedigen grund. De kloka råden har jag följt.

I och med pappas död trodde jag att jag blev ”sjuk i huvudet” och skulle låsas in i madrasserad cell om jag berättade att omgivningen kändes obekant på något sätt. Så lite visste 18-åriga Martina att overklighetskänslor är ett sätt för hjärnan att skydda mig från minnen som är för svåra att hantera just där och då.

Jag blev varken inlåst eller ”sjuk i huvudet”. Mitt tillstånd var en naturlig reaktion på en svår livshändelse. Mamma och jag hanterade sorgen på olika sätt. Vi blev ett team men det skapade också slitningar mellan oss. Vi redde ut det så småningom och vi lärde oss mycket. Vi sa alltid ”I love you massa” nästan varje dag och pratade ut om vi blev osams. Finns det något jag kan råda till är det just det. Låt inget vara osagt, säg ”jag älskar dig” hellre en gång för mycket än för lite, för livet är skört.

Efter pappas bortgång mådde jag så sakteliga bättre. Såret blev ett ärr, så som så många andra händelser kan ge.

Ny ort och suverän vård

1998 började jag studera på högskola, en stor, rolig omställning men också främmande och obekant. När jag tittar i backspegeln borde jag gett mig själv mer cred för det. Det hade kunnat gå lite hur som med studier, livsstil och relationer med tanke på det bagage jag gick och släpade runt på. Någonstans visste jag ändå vad som var viktigt – en utbildning, oberoende, självständighet och självförsörjning.

På högskoleorten sökte jag för första gången ordentlig vård och fick komma till en ätstörningsklinik. Jag gick i terapi, började med en medicinering som hjälpte läkningsprocessen på traven. Jag visste inte då att medicineringen skulle komma att bli livslång och livsnödvändig.

Jag blev så sakteliga friskare, fick fler verktyg och kunskap om hur jag själv kunde påverka min situation för att må så bra som möjligt. De åren var mångfacetterade. För samtidigt som jag mådde allt bättre levde jag ett rätt rörigt liv har jag förstått i efterhand.

Att pussla ihop ekonomin, särskilt med en väldigt snäv budget och inslag av spontanitet, var inte helt enkelt även om det gick runt på något sätt. Idag har jag en del av förklaringen, jag hade svårt att prioritera och sortera vad som var vad. Det var en massa papper med inbetalningsdatum, siffror, inbetalningskort och autogiron. De där räkningarna genererade i ångest och ”jag gör det i morgon”-tänk. Allt det där la jag helt på mig själv, skämdes, var misslyckad, omogen och tog inte tillräckligt med ansvar. Det var förmodligen en mix av båda.

Mellan studier, resor, och uteliv hade jag dalar och upplevde ofta en inre rastlöshet trots fungerande vård. Jag trodde det var normalt, alla är ju lite ledsna ibland. Att det var en del av livet. Att vara lite ledsen ibland och inte kunna rycka upp sig blev också mitt fel. Ännu ett misslyckande, ännu något jag inte var bra på. Jag jämförde mig med mina jämnåriga 20-någonting som fick allt att gå runt smidigt, tog examen, köpte bostadsrätt, fick jobb, gifte sig och blev föräldrar.

En dröm går i uppfyllelse

Den dagen jag fick besked att jag blivit antagen till journalistutbildningen och träffade den person jag numera är gift med hände något. Jag växte, fick självförtroende och självkänsla. Jag var så pass bra på något att jag kunde bli journalist, en dröm som funnits med mig länge. Att få gå i pappas fotspår och kunna försörja mig på det. Att stå med examensbevis, bli sambo och lyckas få en del frilansuppdrag gjorde mig lite klokare och erfaren.

Jag tillhörde då en öppenvårdsmottagning för sporadiska återbesök och stod fortfarande på samma medicinering. Medicinering var en del av min vardag och inget jag reflekterade kring då. Jag vet inte än idag hur stor effekt den hade efter fem-sex år. Min uppfattning är att effekten avtog med åren. Det är min upplevelse och är inte på något sätt evidensbaserat.

När livet händer igen

Efter att ha levt samboliv ett par år, med gemensam ekonomi, nära relationer och en slags vardag knackade livet åter på dörren.

Sommaren 2007 tog min svåger, min makes lillebror, sitt liv helt oväntat. Han var en fin, empatisk och klok person som bara blev 27 år gammal. Han lämnade efter sig en lite mer trasig värld för oss alla, inte minst för de allra närmsta. Någonting blev fel, inget blev sig likt efter det.

Föräldrar ska inte behöva begrava sina egna barn. Ändå gör föräldrar det, varje dag och lämnar efter sig något som aldrig riktigt läker. Tomheten blir en sårskorpa som lätt rivs upp snarare än att bilda ett ärr.

På årsdagen brast något inombords

Med tanke på livets krokar och nycker var det inte så konstigt att jag till slut hamnade på slutenvården sommaren 2008. Det hade gått ett år sedan svågern tog sitt liv.

Något brast inombords. De sista dygnen innan jag motvilligt gick med på att inskrivas på en slutenvårdsavdelning minns jag ganska lite av. Det finns vaga minnen av sömnlösa nätter, ångest och påträngande tankar om att inte existera längre. Jag ville inte dö, bara få bli nedsövd något år och vakna upp till en ny vardag med färre förluster.

Normalt är relativt

Att hamna på en slutenvårdsavdelning var omvälvande för mig. Dels för att det betydde att jag var ”sjuk på riktigt” men också för att min vistelse blev så långvarig bland patienter som mådde ännu sämre än jag. Det tog också tid att förstå att vissa saker anses helt normala på en slutenvårdsavdelning som med stor sannolikhet inte skulle vara det utanför de där dörrarna.

Mitt i allt det där befann jag mig i något slags vakuum eftersom medicinering sattes in och ut och gav biverkningar som ställde till det rejält. Att betrakta personer som genomgår ECT-behandling, och ha sängplatsen bredvid det rum som är till för bältesläggning var också en skrämmande upplevelse.

Jag lärde känna människor som tillfrisknade snabbt med ECT, men också människor som inte ansåg sig hjälpta. Bältesläggning var också något nytt som jag förstår görs för att människor inte ska skada sig själva eller andra. Det kunde samtidigt vara en traumatisk upplevelse lärde jag mig i samtal med både patienter och sjukvårdspersonal.

Det som fick mig att på något sätt härda ut var att se det tragikomiska, skratta åt eländet och intala mig själv att det kommer en dag då jag inte behöva vara där längre. Det var väldigt nyttigt. För jag insåg då att jag har en överlevnadsinstinkt och livskraft som jag ville ta tillvara på. Att sluta existera var inte längre lika självklart.

En vård som fungerade

Efter en tid fick jag genom remiss komma till en annan sjukhusavdelning. Den avdelningen hjälpte mig att läka ett huvud som utstått rätt mycket vid det laget, fick en fungerande medicinering och bra samtalskontakter.

De såg personen Martina med eller utan diagnoser, Martina som befann sig i kris, Martina som var deprimerad på grund av yttre händelser i kombination med viss sårbarhet. Äntligen kunde jag koppla av och få hjälp att komma ihåg att jag behövs i den här världen. Hjälp att komma ihåg vad ett självmord lämnar efter sig.

Efter ett antal veckor på sjukhusavdelningen blev det ytterligare en omställning att ”flytta hem” igen. Det tog ett tag att få in vardagsrutiner, återuppta kontakten med vänner, hantera arbetslöshet, Försäkringskassa, Arbetsförmedling och öppenvård.

Omgivningen drabbas

Sommaren 2008 satte sina spår hos oss alla. Maken hade fått axla flera roller. Han fick agera terapeut, boendestöd, make och vän i ett. Att axla det ansvaret kan bli övermäktigt för vem som helst. Ändå orkade han. Han kommer alltid vara en hjälte i min värld oavsett vad som händer i framtiden.

Att hamna i den situationen vi gjorde var inte sunt i längden. Det uppstod ett glapp eftersom han fick ta så mycket ansvar när jag inte orkade. Det blev också en skam. Han var den som tjänade pengar, han var den som handlade, tvättade och lagade mat. Det var ett stort nederlag att vara så beroende och helt emot den jag ville vara.

Maken fick gång på gång upprepa att vi är ett team, att han valde att fortsätta leva med mig för han älskade mig. Han såg allt jag var, inte det jag inte var. Han gjorde valet att fortsätta leva tillsammans med mig. Han orkade, jag orkade, vi orkade tillsammans. Hade vi varit föräldrar hade det kunnat se annorlunda ut. Att behöva ta hand om sin livspartner och gemensamma barn kan jag bara ana bli för mycket för vem som helst.

Det var fler än maken som drabbades av min sjukdom. Mamma drabbades, vännerna, kollegorna och släkten likaså. Hade det inte varit för alla de där människorna som orkade finnas kvar hade vägen tillbaka blivit bra mycket längre.

En unik livsresa på ett sätt, på ett annat inte

Min livsresa är unik på flera sätt, på andra sätt inte. Mina upplevelser, erfarenheter och betraktelser är mina som ingen annan har. Men samtidigt står vi alla inför utmaningar och livets nycker. Vi växer, lär oss och får livserfarenheter.

Jag hade till exempel inte haft den kompetens jag har idag och dessutom ha förmånen att kunna använda i mitt arbete. I slutändan hade jag inte önskat något annat liv för jag vill gärna tro att min livsresa gjort mig till en mer ödmjuk och empatisk person.

Jag vet också vad som är viktigt för mig. Det är mindre viktigt med status, hög lön eller hur stort jag bor. Det är en bonus, men inte livsviktigt. Det är däremot nära relationer, ett socialt skyddsnät, att kunna skratta åt absurda situationer, leva i nuet, stanna upp ibland och komma ihåg just det. För livet kan vara fantastiskt och miserabelt på samma gång. Det är som det är, så som det alltid varit.