Jag trodde att min historia hade kommit till sitt slut för länge sen

Jag 29 år och arbetar som elevassistent. Tidigare har jag arbetat på LSS-boende med funktionsnedsatta människor. Jag bor i ett gult litet hus i närheten av Timsfors i Markaryds kommun. Dit flyttade jag nyligen för att börja om på nytt efter den svåra perioden i mitt liv.

I december 2015 hade jag varit tillsammans med min flickvän i sex år. Vi var förlovade och hade stora planer med livet. Min flickvän studerade till filmregissör i London och jag hade varit där på besök många gånger. En dag bestämde jag mig för att åka dit och överraska henne. Istället blev det en överraskning för mig då jag hittade min flickvän i sängen med en annan kille.

Det var då glöden i mitt liv långsamt började slockna. Då kraschade jag. Till slut blev jag tvungen att säga upp mig på LSS-boendet för att ta tag i min egna hälsa.

Jag hade en tatuering med hennes namn, och en av det första sakerna som jag gjorde efter besöket i London var att tatuera över namnet för att förtränga allt. Jag försökte börja om på nytt och glömma henne.

Jag började prata med vänner och olika psykologer om mitt mående och min hälsa, men inget av det hjälpte. Det var jobbigt att sitta och prata med någon om det. Att orka se, våga förstå och acceptera sanningen var svårt för mig. Jag höll till slut känslorna inom mig och lät tankarna dränka mig. Det gjorde allt ännu jobbigare och tankarna höll på att äta upp mig, att förgöra mig. Till slut försökte jag avsluta mitt liv, för jag kände att det blev alldeles för jobbigt att hantera allt. Jag dog inte och när jag vaknade upp kände jag att det var synd att jag inte hade lyckats. Nu, tre år senare, är jag däremot glad att jag inte lyckades.

Efter mitt självmordsförsök började jag tatuera mig mer. Tatueringar är smärtsamt att göra och med tiden gjorde jag allt fler tatueringar för att känna en smärta som jag själv kunde styra över. Jag började tatuera mig på ställen på kroppen som ska vara mer smärtsamma än andra, i hopp om att kunna dämpa min inre smärta. Flera av mina tatueringar har en stor betydelse för mig, till exempel mitt semikolon som jag har tatuerat på handen. Den symboliserar att jag en gång inte ville leva längre.

Under lång tid hade jag drömmar om att det någon gång skulle lösa sig med min exflickvän. Även nu, fyra år senare, har jag nog inte helt gått vidare. Om hon skulle komma tillbaka, ångra allt och vilja att vi blir tillsammans igen, så vet jag faktiskt inte vad jag skulle göra. Den relation vi hade var djup, men i efterhand har mina vänner sagt att jag gav mer än vad jag fick. Jag gick in 130 procent i vår relation medan hon kanske gick in 70 procent. Det var sådant jag inte märkte eftersom jag hela tiden fyllde ut hennes saknade 30 procent.

När jag började arbeta som elevassistent så började jag också må bättre. Jag mår bättre av att fokusera på mina elever, men även mina kollegor har gjort mycket för mig genom att acceptera mig som den jag är. Mitt arbete har hjälpt mig att komma närmare mitt mål, som är att bli frisk och lyfta fram att killar också kan må psykiskt dåligt. Jag anser att normen om att killar inte kan må dåligt behöver brytas ner för att komma framåt med frågan i dagens samhälle. Jag vet att världen kan bli bättre.

Jag trodde att min historia hade kommit till sitt slut för längesen. Sedan kom nya människor in i mitt liv, människor som gav mig en andra chans. Jag vägrar att tro på att det aldrig kommer vara mer kärlek i mitt liv, men jag vet även att det kommer mer förlust, för att det är en del av livet.