Jag lyckades ta tillbaka kontrollen över mitt liv

Under en större del av min ungdom så led jag alltså av svår ångest och depression. Det dröjde dock först till juni 2018 innan jag fick se insidan av psykiatrin. Mitt mående rasade om möjligt ännu mer på grund av stress. Det var en känsla som jag närmast kan beskriva som att djävulen trampade mig på bröstet. Det enda sättet jag kunde hitta som lindrade smärtan var att dricka alkohol, men till slut så orkade jag inte längre vara påverkad eller att må så dåligt. Jag stod inför ett vägval. Antingen skulle jag avsluta mitt liv eller så skulle jag se till att bli inlagd inom psykiatrin. Jag åkte till St Görans sjukhus i Stockholm och blev första gången var en månad.

Efter att jag hade varit hemma i två månader så bröt helvetet ut igen och jag började med ett aktivt självskadebeteende. Det hade jag gjort tidigare också, men hade inte skadat mig på tre år. Jag upplevde att jag gick djupare och djupare ner i den mörka depressionen. Såhär i efterhand har jag räknat ut att jag var inlagd inom psykiatrin i över 150 dagar på ett och ett halvt år.

För mig har det alltid känts bra att skriva av mig. Kanske sökte jag uppmärksamhet på sociala medier och kanske ville jag visa andra att de inte är ensamma om att må dåligt. Det jag inte förstod då var vilken smärta jag orsakade hos mina närstående, och även andra följare, som läste de inlägg jag gjorde. Det gick faktiskt så långt att någon runt mig ringde till polisen då de var oroliga över en text jag hade skrivit. Det var ett tacktal till min familj och kunde uppfattas som ett självmordsbrev. När jag pratade med mina nära och kära så ljög jag om hur jag mådde, för att jag inte ville göra dem oroliga. Men det känns jobbigt i efterhand, det känns som att jag svek dem. Jag tänkte då att jag skulle säga att jag mådde bra, så att de skulle slippa tänka på hur dåligt jag mådde.

Nu har jag slutat med mina mediciner jag fick tidigare. Jag kan faktiskt inte säga vad det var som gjorde att jag började må bättre. Kanske berodde det på att jag kände att jag inte orkade leva en dag till i det livet jag hade. Det var nästan som att vakna upp efter en mardröm. Det gick dagar och till slut månader utan att jag kände något behov av att ta mina mediciner. Nu försöker jag fokusera på vart jag är på väg och inte på vart jag har varit. Det känns mest som att jag tog tillbaka kontrollen över mitt liv.