Jag lärde mig att hantera min drivkraft

Jag var 26 år och hade världens roligaste jobb på Apple. Det innebar mycket resande världen över och att träffa Steve Jobs. Vi skulle förändra världen! Jag älskade att jobba och tyckte att varje dag var spännande. Att vakna i ett nytt land varje dag och få mäta sig med alla spännande människor var så härligt och inspirerande.

Det blev inte många timmar sömn per natt. Jag glömde att äta och hade inget socialt liv. När jag kände mig trött så tränade jag, för det har man ju hört att man ska.

Det började med att jag tappade känseln i benen, från fötterna upp till knäna. Jag gick då till min läkare med förhoppningen att hon skulle råda bot på det snabbt. Jag hade ju så mycket att göra. Men istället sa hon direkt: “Jag tänker inte röra dig. Du behöver åka till sjukhus direkt. Detta är allvarligt…”

Jag gjorde inte som hon sa utan åkte på en konferens i Norge. Där åkte vi skidor och jag var så trött att jag blundade och ramlade. Såklart lät jag inte någon annan märka det.

Kroppen som inte orkade längre

Väl tillbaka i Stockholm åkte jag in till sjukhuset. Naturligtvis ensam eftersom jag inte ville störa någon med mina problem. Vid det här laget hade jag ingen känsel från fötterna upp till midjan. Levern och njurarna slutade fungera, jag hade svårt med andningen och hjärnan var suddig. Till slut hade jag tappat känseln ända upp till halsen. Läkarna meddelade att jag behövde kopplas till en respirator.

I det här allvarliga läget var min tanke att det säkert fanns bärbara respiratorer. Med en sådan skulle jag kunna fortsätta framåt ändå. Jag hade en dubbelsidig propp i hjärnan och var nära att få en hjärtinfarkt. Jag var 26 år gammal.

Insikt om att lyssna inåt

Jag kom till insikten att ingen läkare i världen kunde göra mig frisk. Att det var jag själv som behövde lära mig att hantera min drivkraft på ett sundare sätt – för att överleva. Efter nio månader var jag på fötter igen, med en hjärna som ett “virrvarr” och en kropp tömd på näringsämnen. Det jag tvingades lära mig var att känna efter vad kroppen behövde. Att lyssna inåt.

Jag sonderade hela mitt liv, som vid den tiden handlade mycket om att bli bjuden och bjuda på middagar. Där allt handlade om att prestera och visa sig ambitiös genom att bjuda på god mat, trevliga aktuella konversationer i ett välstädat hem. När jag tänkte efter närmare, och gick igenom hela min adresslista, insåg jag dock att väldigt få av dessa möten med människor gav mig någonting. Tvärtom var jag ofta helt trött och tom inuti när gästerna hade gått för kvällen.

I förändringens anda

En dag bestämde jag mig för att förändra saker och ting. Jag gick igenom hela adresslistan igen, ringde en efter en och berättade som det var; att jag inte kände att jag fick ut något av våra middagar och möten. En del av dem reagerade med ett “du har rätt, ha ett bra liv” medan andra visade vilja att utveckla vår vänskap till någonting mer givande. Det var så skönt att höra. Plötsligt var 80 procent av mina relationer äkta och bra medan de resterande 20 procenten var kompisar som jag kunde träffa när jag kände för det. Inte för att jag kände mig tvungen som tidigare.

Detta är nu 30 år sedan och jag inte varit sjuk sedan dess. Jag har lärt mig att livet är så vansinnigt härligt bara man ser till att vårda det man har. Att då och då stanna upp, andas och glädjas i det lilla. Det är fint.