Ge en gåva

Jag har lärt mig att hantera mina starka känslor

Att jag hade bipolär sjukdom fick jag veta i 25-årsåldern. 15 år senare fick jag min nästa diagnos ADD. Det gav mig nycklarna till att leva ett harmoniskt liv.

Redan som sexåring hade jag depressiva symptom. Då sågs det som en del av min personlighet. Det var så Matilda Ljunggren var. När jag var 23 år drabbades jag av grav depression och panikångest. Då visste jag inte vad det var utan trodde att jag höll på att dö, det var en så kroppslig upplevelse. Jag hade även sömnproblem och starka tankar om självmord.

Att det handlade om en sjukdom blev inte tydligt för mig förrän i 25-årsåldern. Jag hade då maniska otydliga symptom och slussades mellan läkare som försökte sätta en diagnos. Så fortsatte det i några år. Då blev mina maniska symptom värre och jag fick en psykos med vanföreställningar. Först då var det som att det blev tydligt för alla andra att jag inte mådde bra. I tre månader låg jag på sjukhus i Göteborg och i samband med detta fick jag reda på att jag hade bipolär sjukdom.

Behandling och resor till solen

Efter tiden på sjukhus flyttade jag till Stockholm där jag träffade en fantastisk och framstående psykiatriker. Medicinen som jag hade fått i Göteborg svarade jag bra på och sjukdomen blev snabbt stabil. En annan viktig del, som mer eller mindre har hållit min sjukdom i schack sedan dess, var att min läkare föreslog tillskott av näringsämnen och vitaminer. Till exempel var det ingen som hade sagt att jag som mörkhyad behöver mer D-vitamin genom tillskott och verkligt solljus både på vintern och på sommaren. Att det var därför mina depressiva symptom blev värre under vinterhalvåret. Sedan dess åker jag därför regelbundet utomlands till solen för att fylla på depåerna.

I dag är jag 42 år och bor i Stockholm tillsammans med min man. Jag jobbar med mitt fritidsintresse och min största passion; musiken. Jag är sångpedagog och körledare, något som passar mig bra för att jag är en kreativ känslomänniska.

Vikten av att ta hand om sig själv

Jag har lärt mig hur viktigt det är att jag tar hand om mig själv. Kanske mer än många andra utan funktionsnedsättningar. Det gör jag genom att alltid sova bra och att ta vitamintillskott, äta en bra kost, försöka röra på mig och framför allt att sänka kraven på mig själv. Jag är en otroligt känslosam människa och en perfektionist. Jag tar väldigt illa vid mig när jag misslyckas. Men alla mina känslor är egenskaper som är fantastiskt värdefulla i mitt yrke men som kan besvära mig på andra plan.

För mig kan det vara en enorm upplevelse att bara gå runt i en park och se mig omkring. Alla färger, ljud och intryck blir så starka. Jag känner så mycket mer än de allra flesta andra och jag ser aldrig någonting i svartvitt utan allt i fullfärg. Det är som att jag saknar ett filter och tar in allt på en gång. Därför har jag behövt lära mig att begränsa mina känslor för att inte bryta ihop. Att hitta det inre lugnet och ta pauser från allt brus är jag bra på nu.

“Som att vinna högsta vinsten på lotto”

En stor vändpunkt i mitt liv skedde för bara två år sedan, då jag fick veta att jag även har ADD. Det förklarade så mycket! Enda sen jag varit liten har jag känt att något har ”haltat”. Med den diagnosen blev mitt liv så mycket bättre, när jag kunde identifiera mina svagheter och möta de på rätt sätt. Det var som att vinna högsta vinsten i ett lotteri. För även om jag fått behandling av min bipolära sjukdom var det hela tiden som att något inte stämde. Jag hade aldrig förstått varför jag blir utmattad av att hålla struktur eller varför jag inte klarat av att planera min ekonomi. Plötsligt hade jag alla nycklar – när jag förstod att mina diagnoser påverkar varandra. Jag hade levt på sparlåga fram tills dess.

Okunskap om ADD 

Om min ADD hade upptäckts tidigare tror jag att jag hade sluppit många av mina depressiva perioder. Mina lärare såg mina svårigheter men struntade i att följa upp dessa på grund av stor okunskap om ADD. I skolan var jag skötsam och duktig i nästan alla ämnen, samtidigt som jag hade ett stök i huvudet där det ofta var ett enda virrvarr.

 Jag har alltid haft höga krav på mig själv och sedan mått dåligt för att jag inte kunnat uppnå dem. Min ADD har begränsat mig enormt, det var som att det inte spelade någon roll vad jag gjorde för att det ändå aldrig blev tillräckligt bra. Med diagnoserna i min hand vet jag nu om mina begränsningar och kan anpassa mitt liv och mina förväntningar efter dem. Jag vet nu att jag är behov av extrem struktur omkring mig och att återhämta mig varje dag. Att planera är A och O. Den insikten blev startpunkten på något nytt.

Våga prata för att öka förståelsen

Jag försöker vara öppen med mina funktionsnedsättningar eftersom jag inte har något att skämmas över. Ändå kan jag uppleva det som svårt när man exempelvis söker jobb. Jag kan inte ha ett jobb där jag jobbar 100 procent eftersom det för mig är som att jobba 150 procent. Framför allt är det svårt att prata om de mörka sidorna i min sjukdom som mani och psykos samt självmordstankar, där jag upplever att det inte finns någon förståelse hos människor i allmänhet. Just därför måste vi våga prata om det, för att människor ska sluta skämmas och våga be om hjälp. Det är så viktigt att veta att man inte är ensam.