Ge en gåva

Förlusten blev mitt bränsle

Min systers självmord är mitt livs stora sorg. Men ur den vaknade ett helt nytt medmänskligt engagemang.

Klockan var halv tre när jag och min sambo väcktes av att det bultade på dörren den där julinatten för fem år sedan. Utanför stod två poliser. De hälsade artigt och beklagade att de måste meddela att min lillasyster tyvärr påträffats död i sin bil. Min yrvakna hjärna protesterade våldsamt. Min syster skulle besöka oss två dagar senare. >>Hon kan ju omöjligt vara död om hon ska komma hit<<, studsade det i huvudet. Polisen nämnde något om ett avskedsbrev. Benen skakade så mycket att jag fick sätta mig. Det var som om mina knän var den enda delen av mig som förstod att livet just hade förändrats.

Helena var tre år yngre än jag. En lojal och omtänksam vän och stor djurälskare. Hon var kreativ, pysslig och eftertänksam. Hon brann för miljöfrågor och utbildade sig till biolog. Redan som barn hade hon formulerat en livsdröm om ett litet hus på en stor tomt på landet, där hon kunde odla sina egna grönsaker och där hennes hund skulle kunna springa lös. Ironiskt nog var det precis så hon kom att leva den sista tiden i sitt liv.

De första veckorna efter dödsbudet var allting overkligt. Jag hade ett enormt behov av information. Polisrapporten, syrrans dagbok, journalen från psykiatrin, den utdragna väntan på obduktionsprotokollet. Jag grävde i allt. Behövde förstå. Den här tiden var också min första egna kontakt med ångest. Jag kunde sitta still i soffan och plötsligt känna hur pulsen rusade. Det påminde om att få svindel. Jag upplevde det som att det var insikten som landade, i små smärtsamma ögonblick. Vid den tiden trodde jag att det jag gick igenom var något väldigt ovanligt och unikt. Jag visste inte då att självmord drabbar 15 000 närstående varje år.

I början sörjde jag mest hur ensam min syster måste känt sig med sin smärta, som vi inte förstod. Med tiden öppnades nya perspektiv. Om man har syskon är det sannolikt den längsta relationen man kommer att ha i livet. Det är så mycket man är ämnad att dela. Jag sörjer att jag inte längre delar mina barndomsminnen med någon. Jag sörjer att mina barn inte kommer få några kusiner, att vi inte kommer plocka svamp ihop igen. Att vi inte kommer finnas för varandra när våra föräldrar en dag är borta. Jag saknar den vardagliga kontakten. Nalle Puh-citat. Tramsiga sms. Jag brukade skicka bilder från mina hundpromenader på vad jag tyckte var ovanliga blommor eller smådjur och få en förklaring tillbaka: >>Nej kära asfaltsbror, det är inte gullviva, det är kärringtand<<. Det gör ont att hitta en fin blomma och inte kunna fråga henne vad den heter. Det är nästan alltid de små sakerna som väcker de stora känslorna.

Vår familj var alltid trubbig när det kom till att uttrycka det verkligt viktiga. Oavsett om det handlade om att visa ömhet, oro, ledsamhet eller bara be om ursäkt. Och det svåra i livet var också det svåraste att prata om. Att tala om sorgen och frågorna kring ett självmord blev närmast omöjligt. Jag har insett att detta inte bara gäller min familj. Det kan vara väldigt mycket lättare att tala med någon man inte känner. När jag hörde talas om Spes samtalsgrupper för efterlevande visste jag direkt att jag ville gå dit. Jag behövde se exempel på att det gick att hitta tillbaka och känna glädje och mening igen.

Idag kan jag känna just glädje och mening i att jag själv börjat engagera mig för att uppmärksamma och förebygga självmord. Först som ideellt engagerad samtalsledare och sedan ett par år tillbaka genom förmånen att arbeta med suicidprevention. Idag kan jag skilja på sorgen och erfarenheten av förlusten. På det personliga planet är jag tryggare och lugnare. Jag har också blivit en mycket bättre lyssnare. En svensk studie på närstående som förlorat någon i suicid visade att en fjärdedel hade haft egna självmordsplaner efter förlusten. Det vill säga: för varje självmord kommer någon eller några att planera för sin egen död. Det är det alarmistiska sättet att se på sambandet. Men man kan också se det från det andra hållet. För varje självmord vi lyckas förhindra så räddar vi inte bara ett liv, vi bromsar också en nedåtgående spiral av lidande för så många andra.

Text av: Björn Eklund