Ge en gåva

Få människor minns sina första steg. Jag tog mina en aprilmorgon 2019

Jag minns dem så otroligt väl. Steg tagna med tårar i ögonen. Tårar av lycka. Allt började en kväll några dagar innan. 18:15 klev jag in på plastikkirurgiska kliniken på Sahlgrenska i Göteborg. Nervös och skakig. Jag hade duschat med bakteriedödande tvål, jag hade skrivit ett brev till mina barn och min familj. Det kändes viktigt, ifall att något skulle gå fel. Jag hade så många tankar. Så mycket rädsla. Jag var helt säker på att det var rätt. Ändå, så fick jag frågan flera gånger om jag var säker på att jag ville genomgå kirurgin. Jag fick förebyggande medicinering. Jag fick infarter för dropp och så otroligt många fina, lugna leenden. En tablett för att sova ordentligt.

Det blev en tidig morgon. Jag blev väckt kl 06:30 för att få lite tid att vakna till. Strax efter 7 kom läkaren in och ritade stora pilar på mina lår. Pilar riktade mot mitt könsorgan. Kändes udda att hen behövde rita pilar för att veta vart hen skulle operarea. Självklart en försäkring om att det skulle bli rätt, men det gav en känsla av otrygghet, som att de inte ville råka blanda ihop mig med någon annan. Var jag så anonym för läkaren? Vi hade träffats flera gånger och så många gånger hen tilltalat mig med förnamn och verkade ha stenkoll på vad jag tänkte, ville, önskade och hoppades på. Jag fick gå på toaletten och sedan rullades jag iväg. Alla log så mjukt, önskade lycka till. Första gången jag någonsin känt att hela världen står bakom mig. Hela världen vill att jag ska må bra.

I förberedelserummet kom narkossköterskan fram och presenterade sig. Hen byggde ett förtroende på bråkdelen av en sekund. Ett förtroende som gjorde att jag faktiskt kände mig helt trygg. Mina skakningar stannade, mitt bultande hjärta slog lugnt och tryggt. Jag reste mig och tog stegen in i operationssalen själv, trots erbjudande om att rullas in. Det var viktigt för mig att gå de där stegen. Stegen fram till målet. Att själv, av egen kraft gå över mållinjen och upp på operationsbordet. Väl där så fick jag lugnande preparat. Jag kände hur värmen spred sig i kroppen och jag blev fnittrig och dåsig. Det enda jag kommer ihåg som sades då var:

”Det kommer kännas som du fått ett glas vin”

Jag minns att jag kände mig berusad och fnittrade fram ett: ”Kan jag få ett glas till…”

Sedan hörde jag långt borta narkossköterskans röst som sa: Sov gott Emilia”

Jag vaknar upp och tittar på narkossköterskan, tittar upp på droppställningen och räknar till 4 påsar som hänger där. Det är ett virrvarr av slangar och jag känner en sandsäck som tynger över blygdbenet. Hon ler och stryker håret ur pannan på mig och säger: ”Det tog lite längre tid än planerat, men allt har gått bra. Det kommer bli jättefint när det läkt”.

Timmarna på uppvaket är suddiga, jag var ömsom vaken ömsom sovandes. En av mina närmaste vänner tittade förbi och gratulerade mig på födelsedagen. Det är ju trots allt så, jag var pånyttfödd. Med en kropp som äntligen stämmer överens med vem jag är.

Jag kom så småningom upp på avdelningen och fick leenden och pepp från alla. Det enda jag längtade efter var att få äta, äta en riktigt ordentlig måltid. Jag hade innan operationen levt på flytkost i flera dagar och sedan fastat inför operationen. Dock var det några dagar kvar tills jag skulle få äta fast föda.  Jag minns att jag inte hade ont. Smärtlindringen fungerade väldigt bra. Dagarna flöt på sakta. Jag läste, kollade serier på Netflix och hade besök. Varje dag kom vänner och familj och tittade till mig. Jag grät en del på nätterna. Inte för att jag var ledsen, utan för att jag har så otroligt många fina vänner som finns där. Jag är introvert och är ytterst selektiv med vilka människor jag släpper nära. Att få se dem stå där vid min sida när jag behöver dem som mest är en kärlekshandling jag är så oändligt lycklig över.

Så kom den där dagen. Dagen då jag skulle upp på benen och börja röra på mig. Bara att sätta sig upp var en pärs. Det drog i stygnen, det bultade i såren och jag kände smärtor i kroppsdelar jag inte längre hade. En besynnerlig känsla.

Jag satte fötterna på golvet och spände musklerna och kände efter. Jag kände golvet. Anspänningen i muskler och senor som förberedde sig för att stå upp. Aldrig har jag haft så intensiv kontroll i en rörelse vad jag kan minnas. Varje fiber i kroppens muskler kändes närvarande. Jag reste mig upp och jag kunde stå. Jag hade legat ner under tryckförband av sandsäckar i flera dagar och en del av mig var osäker på om jag ens hade några benmuskler kvar, eller om hjärnan helt enkelt glömt bort dem.

Jag tog ett steg med vänster fot och sedan ett andetag. Ett steg med höger och vinglade till. Jag kände mig som om jag gick för första gången. Två steg blev fyra. Fyra steg blev åtta. Jag var framme vid den där röda fåtöljen i hörnet på sjuksalen. Jag vände mig mot handfatet. Fast besluten att gå lite till. Jag gick de där tre metrarna till handfatet med tårar i ögonen. Jag tvättade händerna ståendes. Tvättade dem under rinnande vatten. Jag kände vattnet strömma ner över fingrarna. Jag lyfte blicken och såg mina egna ögon i spegeln. Jag grät tyst och kände lycka över att få göra något så vanligt som att gå fram till ett handfat och tvätta händerna. Undersköterskorna ledde mig tryggt tillbaka till fåtöljen och jag bad om att få sitta en liten stund. Jag behövde det som omväxling till att ligga platt på rygg.

Jag mötte min vän som var på besök med blicken. Log och sa: ”Tänk. Du var med när jag tog mina första steg”. Det är ett minne bara vi kan dela, hon och jag. Friheten, lyckan, känslan av att gå utan ett kön som skaver. Sitta utan något som klämmer. Glädjen i att ha överlevt och nu, äntligen tagit mina första steg i det liv jag kämpat för, i den kropp jag längtat efter. Den glädjen kan jag nog inte klä i ord. Den är ändlös och fulländad. Det är där och i de stegen jag förstod att jag nått fram. Att jag gått i mål och äntligen kunde känna mig fri.