Ge en gåva

Det går att leva som trans på hur många olika sätt som helst, det är jag ett bevis på

Ibland har livet kanter, vassa taggiga kanter som man kan skära sig på och jag skar mig hela tiden. Men den meningen öppnade jag mitt sommarprat 2015 och blev efter det Trans med hela folket. Under 90 minuter delade jag med mig av delar av min historia till en stor del av det svenska folket och jag ska tillägga att jag var otroligt nervös och rädd, för ”Sommar i P1” är ett av de mest folkkära och lyssnade radioprogrammen i landet och aldrig tidigare hade de låtit en transperson vara med på det här sättet

Den första meningen i mitt sommarprat sammanfattar mycket av mitt liv, bakgrund och min historia för livet har varit jobbigt. Ett rent helvete många gånger där jag lekt en lek på gränsen mellan liv och död i min egen självdestruktivitet. Mitt självskadande har varit en trygghet att luta sig tillbaka på när livet känns jobbigt för det är något jag känner till, något jag hade kontroll över. Det som hände runtomkring mig som vad folk sa eller gjorde hade jag ingen kontroll över men mitt självskadebeteende hade jag kontroll över, trodde jag.   

Jag föddes och växte upp i ett litet ställe utanför Ronneby i Blekinge, ett litet ställe där homo-, trans- och queerfobi är så ingrott och normaliserat i sättet människor talar, agerar och ser på världen. Det fanns inga sammanhang, trygga rum eller samlingsplatser för hbtq-personer alls under hela min uppväxt eller skolgång. Där jag kommer ifrån och växte upp var det okej att hata och uttrycka sitt förakt gentemot hbtq-personer.    

Det är svårt att växa upp i en värld där man inte finns, där man inte känner sig som en del av eller ens speglad av det samhället eller i den kultur man lever i. Det fanns inte ens ord och begrepp för vad jag var eller kände när jag växte upp. Det fanns inga öppet transidentifierade personer eller förebilder att se upp till. Om vi tittar på porträtteringen av transpersoner överlag i konsten, kulturen och samhället är det inte sällan vi är billiga skämt i sitcoms, mördare prostituerade i polisserier, misslyckade personer med missbruksproblem där vi antingen blir mördare eller tar livet av oss i slutet. Vi är ofta något som inte behövs tas på allvar eller något resten av samhället skämtar om, skrattar åt eller spottar på. Det gör en hel del med den egna självbilden och med omgivningens blick på oss transpersoner att ständigt matas med dessa nidbilder och historier. Det var för mig svårt att förklara och beskriva vem jag var när jag inte hade ord och begrepp som kunde förklara det. Man kan ju bara välja det man känner till, det som finns och det känns inte så kul att berätta för sin omgivning vem man är eller vad man känner när det är något som alla andra skrattar åt eller tycker är konstigt och äckligt. En betydande faktor i varför det tog så lång tid för mig att komma ut som trans var just rädslan för ensamheten. Rädslan att hamna utanför samhället, att bli lämnad av familj och vänner. Att stå ensam kvar i en ekande tomhet.     

Jag var sökande och försökte hitta mig själv genom sexualiteten. Den queera identiteten fick bara plats online, på forum och communitys där vartannat meddelande man fick var en kukbild från en gubbe som ville knulla med en. Den här världen blev normaliserad efter ett tag för det var det enda jag kände till och det enda som fanns. Man vande sig vid att bli kallad både det ena och det andra både i verkligheten och online. Sexualiseringen av mig som feminin pojke/queer/trans har absolut påverkat mig åt det mer negativa hållet. Det har avhumaniserat mig och skapat och bidragit till något slags självhat hos mig. Att bara få finnas i dessa sexuella mellanrummen. Att bara få finnas till i andras lustar, i deras blickar, att se sig själv genom deras ögon.   

Många av oss söker ständigt identifikation, närhet och bekräftelse och att få vara en del av något och så var det även för mig. Det lilla jag kände igen mig i var något som andra stötte bort eller objektifierade. Det finns inga förebilder att se upp till, luta sig mot eller inspireras av. Inga trygga rum.  

Jag började läsa kring trans och fick begrepp till mig som könsdysfori, att inte känna sig hemma i den kroppen man föddes med. Jag hade länge tänkt att det är någonting som skaver, något som inte stämmer med mig i förhållande till världen eller hur jag såg på världen. Jag kom i kontakt med andra transpersoner online och började skriva med dem, försöka förklara och samtala fram lösningar. Jag sökte likasinnade, människor som var som mig att spegla mig i, spegelsyskon. 

Det går ju att se trans på så otroligt många olika sätt; juridiskt, biologiskt, kroppslig, själsligt och socialt och det var otroligt binärt när jag kom i kontakt med detta. Att man gick från ena sidan till den andra. Att alla delar skulle skava för att man skulle ses som äkta trans. Att det inte fanns några gråzoner utan bara svart eller vitt. I alla fall av alla personer som fick plats i media och som jag hade kontakt med online. Begrepp som ickebinär fanns inte med i bilden. Hur vet man vad som är rätt väg att gå? Vad som är rätt väg för just mig? Jag upplever att transpersoner ställs inför oerhört högre krav på att de ska veta vilka de är mer än andra människor eller grupper. Att de ska vara mer säkra på sin sak. Och det är ofta bara en typ av transperson som får plats i media: De snygga, smala binära transpersonerna som genomgår könskorrigeringar. 

När jag gick in i vården var jag 100 procent säker på vad jag ville för jag visste inte någon annat. För att få vara och bli sedd som människa och kvinna av vården och samhället så var jag tvungen att ändra på mig, jag kände att jag var tvungen att ändra på mig för att passa in i samhällets och vårdens mall för vad en människa ska och bör vara. Under min utredning började jag ifrågasätta mig själv och det jag trodde på.   

Utanför vården träffade jag personer som vågade vara sig själva och bortom det binära. Sammanhang och trygga rum var det jag behövde för att förstå mig själv och kunna göra avgörande val för min egen del. Ett år in i min utredning hoppade jag av den, precis innan jag skulle påbörja hormonbehandling för jag förstod att min dysfori var mer social än den var kroppslig. Det är för mig ganska privat huruvida jag går på hormoner eller inte, om jag har genomgått könsbekräftande ingrepp eller inte, hur mitt könsorgan ser ut eller hur jag har sex. Det är för mig privat som jag inte alltid vill dela med mig av till nyfikna för att de anser att det är lite kul att veta eller att de ser mig som någon slags allmängiltig informationsbank man kan ställa vilka dumma och hur privata frågor som helst till. Men jag känner mig skyldig att dela med mig av mina erfarenheter till mitt community. Jag känner att jag har ett ansvar gentemot alla andra ”Sagor” där ute som också försöker finna sin väg bortom det binära och vad som förntas av dem.     

Vi är alla olika. Vi kommer i olika former med olika behov av vård. Oavsett vad vi gör eller inte gör med våra kroppar ska vi få tillgång till den livsviktiga vård som räddar liv och är avgörande och den ska vara för oss och inte någon annan. Oavsett vad vi väljer förtjänar vi respekten att göra våra egna val.  

Vi borde fokusera på att ge transpersoner verktyg att hitta rätt väg för just dem, skapa dessa förutsättningar för människor att kunna vara sig själva på sina villkor istället för att tvinga dem in i fack där de känner sig pressade till att göra oåterkalleliga ingrepp för snabbt eller för långsamt. Jag vill visa på att det går att leva som trans på hur många olika sätt som helst och det kommer att göra att människor vågar leva på sitt eget sätt. Det kommer göra att människor i större utsträckning mår bättre i sig själva och sina identiteter.  

Jag var rädd för att berätta hur det verkligen låg till. Jag ville inte förstöra den binära illusionen av framgångssagan Saga, om kvinnan Saga. Jag var rädd att bli sedd som konstig och äcklig men jag var framför allt rädd för alla hot och allt hat som kunde komma med det. Det är lättare att vara binär i en binär värld.   

Är jag mindre trans än andra trans? Är jag mindre människa än andra människor? NEJ. Jag måste hitta och gå min egen väg och jag vill att alla andra också ska göra det. Vi måste alla hitta vad som är rätt för just oss. Vi kommer i olika former, färger och behov och vi behöver alla göra vad som krävs för att bli hela och lyckliga. 

Varför berättar jag då allt det här även fast jag tycker att det är privat? För det handlar om representation, synlighet och identifikation. Jag vet att det finns så många fler som mig där ute i detta landet och ute i världen. Personer som jag som känner att dysforin är mer social än kroppslig och fysisk, som känner att den kanske måste operera sig för att passa in och leva upp till omgivningens förväntningar på ens kropp. Det går att leva som trans, icke-binär och kvinna utan att genomgå könsbekräftande vård och hormonbehandling. Det är jag ett levande bevis på och jag är trans nog för det.    

Läs också Sagas krönika om trans