Den åldrande kroppen har kommit som en stor chock
I natt spelade de väldigt fin musik på radion. Jag ville bara resa mig upp och dansa, så där glatt och fritt som jag och min syster dansade när vi var tonåringar. Men det kan jag inte längre. Fan, det är för jäkligt att mina ben inte bär mig längre.
Foto: Martin Brusewitz
Den åldrande kroppen har kommit som en stor chock. Värken, de svaga knäna, yrseln, det dåliga hjärtat.
Sakteligen börjar jag inse och acceptera mina begränsningar. Senast i går fick jag be min granne och vän Donald om hjälp när jag inte klarade av att bära upp mina balkongmöbler till vinden. Det har inte varit något problem tidigare.
Efter lite reparationer hoppas jag kunna komma i gång igen och slippa rullstolen. Ta promenader Kungsholmen runt. Dansa ute i Alvik. Gå på matcher och heja på mitt Djurgården, även om det går dåligt för dem. Den friheten betyder så mycket.
Jag får försöka hitta något gott att äta och dricka ikväll. Kanske ett glas vin.
Då blir livet lite bättre. Men först ska jag gå ner till gymmet tillsammans med Donald, för att styrketräna. Sedan ska vi se matchen på tv.
Yngve, 82
Berättelsen är hämtad ur Minds må bra-guide “Livets glada dagar”
Relaterat innehåll
Behöver du hjälp?
Första gången någon vid ett övergångsställe frågade mig om jag behövde hjälp reagerade jag spontant...
Antologi om ensamhet hos äldre vuxna
Läs Ensamhetsuppropet - en antologi med 46 äldre vuxnas reflektioner och erfarenheter om ensamhet.
Fyra filmer: Livet som pensionär blev inte som jag trodde
Fyra filmer om åldrande. Yngve, Ewa, Shahla och Staffan som delar med sig av sina...