Att förlora en far – Karls berättelse

På kvällen tisdagen den 21 januari 2014 fick jag ett samtal från det mobila teamet i psykiatrin. Pappa hade missat sin tid hos öppenvården och han svarade inte när de ringde.

Jag berättade att jag inte hade haft kontakt med honom på en vecka. Jag informerade dem om att pappa flyttat till en ny lägenhet för två månader sedan och att det var dit de skulle åka.

Ett år tidigare hade han sålt lägenheten där han bott i över tjugo år och flyttat till Stockholm från Uppsala. Han flyttade in till sin partner som han varit tillsammans med i några år. Han fick även en tjänst i Stockholm som professor i molekylärgenetik. I november samma år berättade han att de skulle skilja sig och att han hade köpt en ny lägenhet för att bo själv i.

När jag lämnade psykakuten kramade han mig länge

Vi sågs några gånger efter det och han verkade väldigt nedstämd. Vi bestämde att jag skulle hälsa på honom i mellandagarna. När jag stod på perrongen ringde han och berättade att han blivit inlagd vid en psykiatrisk akutmottagning. Jag åkte dit och var där i några timmar. Jag blev frustrerad över att han bara ville prata om okontroversiella saker i stället för att berätta om vad han gick igenom. När jag lämnade psykakuten kramade han mig, länge. Det gjorde han nästan aldrig.

Andra släktingar besökte honom under dagarna som följde. Jag ringde upp honom några veckor senare och sa att jag inte ville ha kontakt på ett tag. Han gjorde många kontaktförsök, men jag svarade inte. Jag var tjugofem år och gjorde mitt examensarbete i min civilingenjörsutbildning. Vi hade haft många uppslitande bråk tidigare, bland annat kring mitt val av utbildning. Nu ville jag fokusera på mitt eget liv, inte åsidosätta det för att ge honom ett stöd jag sällan fick från honom. Jag kände mig också ganska hjälplös. Jag hoppades att vården kunde hjälpa honom.

Mamma visade meddelandet hon fått

En vecka senare fick jag samtalet från det mobila teamet. Jag åkte hem till mamma. Vi ringde släktingar och vänner, men ingen hade varit i kontakt med honom på flera dagar. Vid midnatt kom mamma in i mitt sovrum och visade mig ett sms hon fått från hans syster. Det stod bara ”Rolf är död.”

Jag grät länge den natten, men sov några timmar. Dagen efter skrev jag till mina handledare för examensarbetet. Jag förklarade vad som hänt och att jag skulle vara borta ett tag. På eftermiddagen åkte vi och hämtade min nittonårige bror som befann sig i en annan stad. Min farmor och faster kom till oss dagen därpå. Tillsammans började vi planera begravningen. Nästföljande dag åkte vi till Polisen för att hämta nyckeln till lägenheten. Vi fick också polisrapporten från kvällen han hittades. Där stod att läsa att pappa ”bar svarta byxor och en vit skjorta. Han låg med händerna knäppta över bröstet på den bäddade sängen.”

Vi hade alla fått varsitt brev

Framme vid lägenheten såg vi spåren av hur polisen brutit upp dörren. På dörren till sovrummet stod: ”suicid – låt inte mina söner komma in”. Vid sängen låg åtta kuvert i en servetthållare. Varje kuvert innehöll ett handskrivet brev som var adresserat antingen vänner, familj eller kollegor. I mitt brev stod det att det var det svåraste att skriva och att han hade planerat detaljerna innan jag sa upp kontakten.

Det närmsta året efter hans död innebar mycket praktiskt arbete kring att avsluta abonnemang, tömma och sälja lägenheten, gå igenom hans kontor, planera begravningen och gravsättning. Eftersom han var ensamstående föll ansvaret på mig och min bror. Det var pressande, men jag fick hjälp av mamma. Det tog flera år att gå igenom hans ägodelar.

Livet utan pappa blev tystare

Allt har gått snabbt och jag kände mig oförberedd på hans bortgång. Han hade funnits i mitt liv i tjugofem år. Han borde ha levt minst lika länge till. Nu skulle han aldrig komma hem igen efter en dag av föreläsningar eller odling av mikroorganismer i labbet. Han skulle aldrig se vad jag gjorde i livet och jag skulle aldrig kunna göra honom stolt.

Livet utan pappa blev tystare. Och i tystnaden började jag höra sådant jag inte hörde i vanliga fall. Jag hade svårt att ta till mig att han hade mått så dåligt att han såg detta som den enda utvägen. Pappa hade ibland sagt till mig och andra att ”rycka upp sig” när jag varit nedstämd eller ångestfylld. Det föll som ett mörkt och ironiskt skimmer över det som hänt. Jag funderade på hur han mått i livet och varför vi inte diskuterat det. Jag började tvivla på vem han varit, på samhället i stort, och på mig själv.

Efterlevande erbjöds inget tydligt krisstöd

Jag kände ibland ofokuserad ilska. De första åren kunde det räcka med att jag åkte till Stockholm för att allt som hänt skulle komma tillbaka. Det hände även när jag såg en bil med samma färg som hans, eller skymtade någon som liknande honom. Ilskan kunde bottna i hur han behandlat andra, eller att hans planer inte upptäcktes och stoppades. Jag var också besviken på hur samhället reagerade. Efterlevande erbjöds inget tydligt krisstöd. Jag tror att det hade hjälpt att sortera bland känslor och det praktiska.

Jag såg även en allmän osäkerhet inför ämnet. Vardagliga situationer som fikastunder, framstod som glättiga och vinklade mot framgång. Förtvivlan och nedstämdhet var tabu, vilket bidrog till rädsla och tystnad. Men jag kände också lättnad, som om hans problem inte längre var mina. Jag fick bekräftat att jag var i en svår situation och att andra närstående hade haft liknande konflikter med honom. Samtidigt var jag tacksam över att vi tillbringat mycket tid tillsammans. Jag saknade våra djupa samtal och la märke till hur uppskattad han varit som kollega och vän.

Jag uppskattade de som hörde av sig

Jag blev bitter av att lägga ner så mycket tid och energi på sorgeprocessen och det som blev kvar efter honom. Jag tappade lusten för min egen framtid och mina intressen. Det var svårt att koncentrera sig på annat än stormarna inombords. Jag flyttade hem till mamma i långa perioder och avslutade mitt examensarbete på deltid. Jag pratade med läkaren som behandlat pappa och gick själv till en psykolog. Jag gick också till föreningen SPES samt till Uppsala universitets sorgegrupp för unga. Ibland behövde jag prata inför bekanta som lyssnade. Det kunde även leda till meningsfulla och lugnande samtal, vilket lindrade ensamheten. Jag uppskattade de som hörde av sig.

Jag tror att jag blev mer vaksam och ångestfylld än tidigare. De mentala väskorna stod packade i väntan på nästa katastrof. Jag började söka svar på de stora frågorna. Jag läste böcker om självmord, bytte jobb flera gånger, volontärarbetade utomlands och träffade många nya människor. Jag blev mer uppmärksam på lidande och visste sökte sig till mig när de såg att jag såg. Jag ville förändra. Hösten 2017 bildade jag och några andra en ny lokalavdelning för SPES i Uppsala. Jag drev ungdomsträffar, var kassör, höll föreläsningar och deltog i utbildningar för psykisk hälsa, allt utöver mitt heltidsjobb.

Det går att återfinna fotfästet till slut

När jag skriver detta har det gått över åtta år sedan han dog och jag upplever livet som mer stabilt. Stöttande kollegor och ledare har betytt mest.

Om du som läser detta försöker hitta ditt fotfäste efter att någon i din närhet har dött, så kan jag säga att det går. Jag fick höra det när det var som mörkast, men jag tvivlade. Låt det ta tid. Låt dig ha perioder då du sörjer och drar dig undan eller är arg och engagerad. Sök hjälp om det inte går över. Hitta andra i liknande situationer. Försök förstå och gå utanför dig själv. Försök hitta mening i det meningslösa.

 

En text av: Karl Bengtsson Bernander 

Karls text är tagen ur boken Att förlora en far – sönernas berättelser som nyligen gavs ut på Ordberoende förlag.

Relaterat innehåll

Görans son Tobbe
Egna ordSjälvmord

Hur klarar man att oron för det värsta blir verklighet?

Tobbe är vårt yngsta barn och som liten var han en rätt försiktig kille, även...

Författaren till texten, Stellan.
Egna ordSjälvmord

Min förlust har definierat mitt liv, men jag har kunnat välja på vilket sätt

En dag i mars 2015 satt jag på en restaurang med några vänner. Efter en...

Linneas farfar
Mind Ungas blogg

Linnea: Avskedshälsningen låg på farfars köksbord

Krämpor och en viss bitterhet antas ibland höra ålderdomen till. Men för Linneas farfar, och...

Hitta mer innehåll om: