Konsten är mitt verktyg

Den enda sanna uppfattningen är att allt är inbillning och om allt är inbillning, varför skulle inte då alla tidigare uppfattningar också vara inbillning? Det räcker inte med att övertyga sig ur en psykos, man måste välja vad man ska tro på. Från att ha upptäckt att allt man tidigare trott var en lögn till att sedan gå tillbaka till lögnen. En kamp att kunna avgöra vad som är vad. Verkligt eller overkligt. Det räcker inte med att inse att uppfattningarna är obegripliga för denna värld är ju redan obegriplig i dess storhet. Varför skulle inte alla upplevelser kunna vara sanna?

För att alla andra uppfattar annorlunda? Eller vad är det som avgör att en verklighetsuppfattning är sann? Jo, en samling majoritetsuppfattningar, -definitioner och -fakta. Diagnosen psykos är bara en definition för att man har avvikit ifrån detta. Dess funktion är att kunna ge en förklaring för allmänheten och ge en riktlinje för att lösa problemet.

Med mycket vilja och självdistans lärde jag mig att komma tillbaka till ett fungerande sinnestillstånd. Mediciner är också bra men jag har aldrig riktigt förlitat mig på de av den enkla anledningen att jag sett människor som får lida av en ständigt betydande medicin som aldrig riktigt får en bra effekt. Jag anser inte att man ska överlämna hela ansvaret om sig själv till vården. Istället så var min räddning enkla saker. Som att socialisera med avdelningens fantastiska personal. Då får man serotonin som jag är i starkt behov av. Promenera och träna. Men framförallt konsten.

Konsten är ett verktyg. Ett verktyg att kunna bearbeta, analysera och uttrycka känslor, tankar och händelser. Det är verktyget som ger möjligheter för mer komplexitet där det finns möjligheter för mer individuella anknytningar och tolkningar. Att få utlopp för obeskrivbara känslor och idéer gör att man kan ta sig vidare känslomässigt och mentalt. En grundsten för att kunna ta sig igenom förändringar och påfrestningar. Frågan är bara hur ett utlopp ska genomföras, med hur mycket utrymme det ska tillgå och för vad. Finns det inte tillräckligt med utrymme för detta så är chansen stor att det till slut slår över och leder till en psykotisk flykt. När detta behov är som störst så är det avgörande av vilka tillgångar som finns i närheten, vilken slags information och vad för slags redskap som är tillgängligt. Man bör ägna sig åt något praktiskt skapande så som dans, musik eller konst istället för att läsa om änglar, demoner, spådom eller numerologi.

Att vara psykiskt sjuk är oerhört skamligt för mig. Jag vet inte om det är rätt eller fel. Det är vad det är. Var drar man gränsen för lathet och sjukdom? En svår fråga som jag aldrig riktigt kan bli av med. Hur hanterar jag skam då? Det gör jag genom att göra mitt yttersta för att se mig själv som frisk. Men också leva ett friskt liv. På det sättet är skam bra och den ger drivkraft att vilja ta mig ifrån den. Men det är inte alla gånger det räcker. När det blir lite väl snurrigt så känns det löjligt att man inte ens kan greppa verkligheten. Liksom det är ju det mest fundamentala i att leva. Det känns också oerhört skamligt att inte leva stabilt. Jag vet mina gränser. Vanliga jobb fungerar inte.

Om jag ska gå in på öppenhet så pratar jag i stort sett aldrig om mina problem. Jag gjorde det mycket under tiden på institution. Men nu har jag insett att det inte ger mig någonting. Det känns som att man blir sjuk av att prata om sjukdom. Jag går dock till en psykolog. Vi skrattar mest och har det trevligt. Öppenhet om idéer, synsätt och frågor tror jag starkt på. Men att prata ångest, värdelöshetskomplex och meningslöshet ger ingenting för mig. Vissa saker ska man helt enkelt bara tränga undan och låsa in. Allt handlar om fokus.

Att vända in en på en bra riktning är för mig en ständig övning. Det hela vände väl för mig tack vare psykosen. Jag kom ifrån drogerna och fick hjälp. Jag hittade min passion för konst och har nu öppnat ett företag kring min konst. Jag får in en del pengar från försäljning men har mycket kvar att göra för att kunna leva på konsten fullt ut.

Slutligen så vill jag säga att jag har bra vänner som har stärkt mig och stöttat mig genom allt. Det är jag oerhört tacksam över. Socialt sett har jag det bra vilket jag tror är väldigt viktigt. Kärlek är dock betydligt svårare. Tjejer ger mig huvudvärk och jag känner att jag inte är den personen jag vill vara för att dela mitt liv med en partner än. Vissa saker vill jag helt klart ordna innan jag ger mig in i en kärleksrelation. Jag tror inte att det är bra att skapa ett behov utifrån röriga omständigheter. Jag lever trots allt i tvångsvård, där jag lever med ett konstant hot om att bli inlåst och frigiven på särskilda villkor.

En text av: Linus Rosén