Ge en gåva

Världen är en tuff plats för transpersoner

Redan som barn förstod jag att någonting var annorlunda kring min person. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på det, eftersom det var tidigt 2000-tal och det inte fanns alls de resurserna och kunskaperna om trans just då.

Eller, >>inte fanns<< är kanske fel ordval. Snarare inte gavs utrymme och plats. Detta var trots allt bara i början av internet och det var inte alls lika enkelt att hitta information om något som man inte hade namnet på.

Sedan kom dejtingprogrammet med den numera avlidne transkvinnan Miriam Rivera. Jag fick upp ögonen för att det fanns möjlighet att vara den personen som bodde inom sig och visste direkt att >>detta måste jag också göra någon gång<<. Det var verkligen inte svårare än så att förstå att jag var trans. Sedan gick många år. Tonårsperioden kom. Psykisk ohälsa. Skammen av att vara transperson, de ologiska ursäkterna till mig själv. Jag ville inte vara trans. Jag vågade inte vara trans. Vad skulle mina föräldrar och min bror säga?

Det tog fram till tredje året på gymnasiet till jag vågade komma ut på riktigt. Jag orkade inte längre. Jag ville inte. Alla år med psykisk ohälsa var ingenting emot utmaningen att våga komma ut som transperson. Nu sitter jag här, sju år senare, efter fyra år på hormonbehandling. Mina föräldrar och min bror förstod. De stöttar och älskar mig oerhört mycket, oavsett vem jag är. Det önskar jag att jag hade förstått tidigare. Då hade jag kanske vågat komma ut tidigare.

Livet är bättre. Så mycket bättre. Även om saker är jobbiga, eller ja, snarare människor. Vissa feminister vill måla upp transpersoner som de största fienderna i samhället.

Det är viktigt att inte tveka inför att söka hjälp. Att inte tveka på att man förtjänar att må bra. Vi lever ändå bara ett liv, ett liv som vi ska göra till en så bra vistelse som möjligt.

Ibland tänker jag på vad som hade hänt om jag inte hade vågat, och inte haft mina föräldrar och bror som stöttat mig. Hade jag fortfarande funnits kvar på jorden? Hade jag överlevt? Jag har haft tur som haft min familj bakom mig i min resa. Som förstått min smärta.

En av de tydligaste minnena från transvården är när jag fick reda på att jag inte skulle få hjälp förrän ett par år framåt i tiden. Jag bröt ihop och drog min knytnäve i en spegeln på toaletten och sedan in i stenväggen. Det var smärtsamt. Men samtidigt inte lika smärtsamt som att vänta åratal på att få vård, på att bli misstänkliggjord av ett samhälle bara för att man vill kunna nyttja damernas omklädningsrum eller toaletter.

Världen är fortfarande tuff för transpersoner. Jag är vit och har tur på det sättet. Jag blir inte ihjälslagen för min könsidentitet, som rasifierade transkvinnor och transmän kan bli. Kampen för att få leva som den man är går vidare. Den ofrivilliga aktivismen, som kastas på en för att man ska kunna få ett vettigt liv.

Mina tips till de som är läser detta och är i början av sin resa:

  • Våga berätta för någon. Håll inte dina tankar för dig själv.
  • Familj behöver inte betyda blod. Det är okej att bryta med människor som inte stöttar dig.
  • Välj dina strider. Våga vila. Våga be om hjälp!
  • Var snäll mot dig själv. Det gör ont nu, jag vet, men det blir bättre.
  • Håll ut!

Text av: Vikky Engdahl