Jag kom aldrig ut

Redan som liten ifrågasatte jag min roll i det kön jag tilldelades vid födseln. Självklart förstod jag det inte alls då, men med åren när jag ser tillbaka finns det alltid samma mönster. I de grupper med majoritet tjejer kände jag mig alltid mest bekväm, och jag gillade att bli sminkad eller att bli klädd i vad som ansågs vara tjejkläder. Jag ville ha långt hår och mina intressen kunde vara allt från riddare och krig, till att sy och fick ofta höra att jag gillade sånt som var ”typiska tjejgrejer” fast jag var kille.

Det var rätt ofta jag blev kallad för tjej, eller tjejig, och det störde mig inte, snarare gjorde det mig glad, men det som sårade mig var alltid sättet det användes som något negativt. Jag klippte håret, ett långt tag blev det tvärtom snaggat istället, och undvek att prata om saker jag gillade. En tanke som väldigt ofta flög genom mitt huvud var ”mitt liv hade nog varit bättre om jag fötts som tjej”, något jag såklart tänkte fanns i allas huvud.

Tonåren kom och jag tröttnade på att bli nedklankad på den jag var. Istället för att vara modig och stå upp för mig själv överkompenserade jag istället och gjorde och blev mycket tvärtom av det jag varit innan. Trots att jag presterade bra i skolan stökade jag mycket, hamnade ofta i bråk och trubbel, men det fanns ändå en plats inuti, där jag omedvetet höll kvar min sanna sida.

Internet var inte något nytt egentligen, men det var just då som det började komma in i medelsvenssons hem och det var en tid då det lokala internetcaféet var den stora mötesplatsen för många. Men framför allt var det tiden då mmorpg, stora online-rollspel, växte upp. Jag såg med stora ögon på ett spel, Dark Age of Camelot, där man skapade sin egen karaktär och sedan kunde träffa människor från hela världen och spela med dem.

Men det viktigaste av allt för mig var att få göra min egen karaktär, och utan att ens tänka efter om det så blev mina karaktärer alltid kvinnliga. Egentligen var det inte något nytt för mig, redan i mitten av 90-talet kom rollspel som Baldur’s Gate och Fallout och även där gjorde jag alltid kvinnliga karaktärer, men det var först nu jag på riktigt fick sätta mig in i rollen och interagera med andra människor, och jag fick göra det som en kvinna.

Artisten Meganeko har ett album som heter ”Boy irl girl url”, ett namn som hen berättat att det kom till när någon närstående kom ut som trans och hen själv började reflektera över sin egen identitet. Jag tycker att namnet är som handen i handsken för vad jag känner och säkert många transpersoner med mig, att på nätet kom möjligheten att få experimentera med sin identitet. Äntligen fick man prova på att leva sig in i rollen som ett annat kön.

Mitt liv fortsatte i tanken om att jag var pojke, eller man, för oavsett hur mycket jag önskade att jag föddes som kvinna, kände jag mig aldrig som en. Men det var sen när en nära vän som ut som ickebinär som mina ögon öppnades; det fanns något annat än man och kvinna.

Jag känner mig som den mest lyckligt lottade människan i världen, för direkt när jag började diskutera detta med min partner fick jag inget annat än rent stöd och uppmuntran. Det fick mig att känna mig mer självsäker i hur jag kände, det fick mig att direkt våga vara öppen med vem jag var för omvärlden. Alla mina vänner accepterade mig utan att ifrågasätta någonting, och mina sociala medier uppdaterades snabbt med både profil som beskrev hur jag identifierade mig och en hel drös med delade inlägg som spred information om trans och frågor om ickebinära.

Tror aldrig att jag i något inlägg skrev rakt ut ”jag är ickebinär”, det liksom behövdes aldrig. Alla accepterade mig, jag hade stöd från alla håll, och mitt liv fortsatte nästan precis som vanligt men med den stora skillnaden att jag var helt plötsligt mycket gladare. Många år senare, i samband med att transfobiska artiklar som spreds kring valtider, så gjorde jag ett inlägg där jag reflekterade över det. För första gången skrev jag rakt ut att jag var ickebinär.

Aldrig hade jag kunnat ana den våg av positiva kommentarer som vällde över kommentarsfältet. Något jag hade sett som en simpel rant hade omedvetet blivit något större och personer jag inte träffat på många år visade sitt stöd. Till och med på jobbet fick jag beröm för att jag varit så stark, trots att dessa personer redan visste om min identitet.

Jag kom aldrig ut, jag behövde ju aldrig det, men detta enorma stöd gav mig modet att äntligen höra av mig till vården för att söka hjälp med det enda som egentligen plågade mig; min dysfori. Även där på Anova var stödet så oerhört starkt och jag fick träffa en fantastisk psykolog som fick mig att känna mig bekväm och alltid lyssnade på vad jag sa och vad jag ville. Nu precis i höstas blev jag äntligen klar, nu fick jag min trans-diagnos och ska börja få vård för min dysfori.

Utan detta stöd av alla i min närhet hade jag aldrig klarat av att vara så stark, utan detta stöd hade inga av dessa steg kommit av sig självt, och utan detta stöd hade jag varit fast i en håla med monster, där varje dag är en kamp för att vinna mot mörkret. En egentligen så enkel grej som stöd har varit min biljett till lycka, min biljett till livet som en lycklig transperson

Att ge stöd är det som håller oss transpersoner vid liv.