Startsida Mind Minds logotyp i orange.

Jag visste ingenting om självmordsstatistiken i Sverige när jag tog min rosa termosmugg, låste min dörr och gick genom ett soligt centrum mot min arbetsplats den där sensommarmorgonen för snart sju år sedan. Långt senare skulle jag få veta att 2009 var året då 613 män mellan 45 och 64 år tog sitt liv i Sverige. En av dem var mannen jag älskade. Min människa och min bästa vän. Den dag som började med en morgonpromenad till jobbet i sol fortsatte i baksätet på en polisbil och avslutades med det mest brutala besked en människa kan få.

 

För jag lärde mig fort. Att den som frågat ryggade tillbaka. Ansiktet slöts och blev tomt. Därefter blev det alldeles tyst.

Världen slets ur sin bana. Och samtidigt fortsatte allt precis som vanligt. Bussarna kom och gick. TV-nyheterna startade på utsatt tid och inte ett enda inslag handlade om min katastrof. Människor arbetade, handlade, gick på bio och åt på restaurang. ”Hej, hur är det?” frågade de, som om tillvaron inte alls hade slitits i stycken. Och jag tog sats innan jag svarade. För jag lärde mig fort. Att den som frågat ryggade tillbaka. Ansiktet slöts och blev tomt. Därefter blev det alldeles tyst. Den tystnaden stod jag aldrig ut med. Så jag slätade över. Sa meningslösa saker. Som att det var ok med mig. Fast det inte alls var sant.

 

Var inte rädd för mig, jag är ledsen och förtvivlad men det är inte farligt och det smittar inte

Människor reagerade som om jag slog dem i ansiktet. Jag kunde nästan höra dem tänka: ”Herregud! Tack gud att det inte är jag! Stackars människa!!”

De kunde kliva ur. Det kunde inte jag. Och det hände att jag hatade dem för det.

Många gånger önskade jag att jag hade kunnat bära någon form av tecken så att det syntes utifrån hur det var fatt med mig. Traditionen att bära ett svart sorgband kring överarmen var kanske inte så dum ändå. Då hade de jag mötte inte behövt bli fullt så överrumplade av det jag var tvungen att berätta. Då hade de kunnat närma sig med en viss grundförståelse. Eller låta bli att närma sig, om de kände så.

Det finns ju egentligen inga ord som duger. Det finns ingenting att säga till den vars tillvaro har slitits sönder. Ingenting kan laga revan. Ändå måste vi ju försöka. Om jag kunde gå tillbaka och ge råd till dem som mötte mig under de första kaotiska månaderna skulle jag säga:

  • Var inte rädd för mig, jag är ledsen och förtvivlad men det är inte farligt och det smittar inte. 
  • Fråga det du undrar över, jag svarar gärna och så gott jag kan. 
  • Jag mår inte sämre av att du skämtar och skrattar. 
  • Du behöver inte laga mig eller göra mig glad. Det räcker att du visar att du bryr dig om mig.
    Säg att du är ledsen för min förlust om du inte kan komma på något annat att säga.

Men de flesta vill inte alls höra talas om döden. Och jag kan förstå det. Döden är inget vidare. Den gör fruktansvärt ont. Den går inte att övertala eller få ogjord eller mildra litegrann. Den bara kommer och sedan är allt förändrat.

Vi vill inte tänka på döden.

Vi vill inte tänka på att människor tar sina liv.

Men när vi drabbas, då måste vi

Då måste vi och det händer något när vi vågar säga högt att vi ser och känner dödens närvaro. För ett litet ögonblick rycker vi den sörjande människan tillbaka in i den normala världen. För den sörjande är på en annan plats. En okänd och ensam plats. Sorgen är en ökenvandring som det inte går att se slutet på.

Vi är många som har gjort vandringen och överlevt. Jag minns att jag då och då kunde få en hälsning från någon som sa ”Jag är på en likadan plats som du” eller ”Jag har varit där du är”. Då fick jag ny kraft och kunde fortsätta framåt. Idag är det jag som kan jag säga ”Jag har varit där du är” till någon som behöver höra det. Det är en gåva och en uppgift som jag kommer att ha resten av mitt liv.

Anna Widerberg
Anna Widerberg_halvbild_webb

Anna Widerberg har i drygt två år skrivit på en berättelse om sorgen efter en älskad människa som hon förlorade i ett självmord 2009. Just nu publicerar hon berättelsen kapitelvis som en bloggbok:

Den här historien tänker jag fan inte berätta

 

 

 

 

Stöd Mind

År 2014 tog 1524 personer sitt liv i Sverige. 1042 av dem var män och av dessa var 346 mellan 45 och 65 år. Siffran kan jämföras med antalet dödade i trafiken under 2014 som var 270 personer totalt. Källor: NASP och Transportstyrelsen

Mind arbetar för ett samhälle som uppmärksammar och aktivt motverkar psykisk ohälsa, och där personer med psykisk ohälsa blir respekterade och får det stöd de behöver. Vår verksamhetsidé är att förebygga psykisk ohälsa genom att erbjuda medmänskligt stöd, sprida kunskap och bilda opinion.

Det finns olika sätt att stödja oss. Var med oss och rädda liv!