När vi ställs inför stora existentiella frågor om liv, död och mänskligt lidande inser man att våra behov ofta är väldigt lika.
”Jag har levt med återkommande självmordstankar sedan tonåren”, säger en tjej som nyss kommit fram till mig under en informationsdag på universitetet. Vi pratar en stund om hur hon hanterar sin suicidalitet, om livet och om studierna. Sedan går hon vidare. Jag vet fortfarande inte vad hon heter. Men jag känner mig enormt tacksam och hedrad över att hon valde att berätta om sina erfarenheter för mig.
Det händer något i oss när vi öppnar oss för varandra. Det ger oss en känsla av att världen är lite varmare och mänskligare. Och framför allt, vi förstår att vi trots allt är väldigt lika varandra. Vi hänger ofta upp oss på det som skiljer oss åt. Utseende, bakgrund, språk och etnicitet. Men när vi ställs inför stora existentiella frågor om liv, död och mänskligt lidande så inser man att våra behov ofta är väldigt lika.
För oss som arbetar med suicidprevention är det uppenbart hur viktigt det är att få prata med någon om hur man mår. Vi vet att det till och med kan rädda liv. Samtidigt ser vi ofta hur svårt många upplever att det är att prata om känslor. Och när det är svårt att prata om sin egen smärta är det ofta svårt att möta någon annans lidande. Man blir rädd, besvärad och vet inte vad man ska säga.
Vi behöver hjälpa varandra att skapa ett mer öppet samtalsklimat. Det finns saker vi alla kan göra för att bidra till en ökad öppenhet när det gäller psykisk ohälsa och det behöver inte vara så svårt. Vi behöver bara bli mer medvetna om hur stor inverkan vi har på människor omkring oss. Den danska ideella organisationen Livslinien som erbjuder telefon- och chattstöd för personer som tänker på självmord, säger så här: ” När du är glad- berätta för någon, när du är ledsen- berätta för någon, när du behöver hjälp- be om hjälp.
Det låter kanske banalt men att berätta för andra hur vi mår har faktiskt en stor betydelse. När vi öppnar oss visar vi att det är okej att prata om känslor, vi lägger ribban för vad samtalet kan handla om. Suicidpreventionen börjar i mötet mellan två människor, brukar vi säga på Suicidprevention i Väst. Tar vi oss tid att lyssna, att fråga hur någon mår och att visa att vi bryr oss så kan vi rädda liv. Att dela med sig av sin egen erfarenhet av psykisk ohälsa har då också enormt stor betydelse.
Det behöver inte alltid handla om det allra svåraste och tyngsta som vi bär på utan det kan handla om hur vi känner för olika saker som sker i vår vardag. Att släppa åtminstone lite på fasaden och våga visa oss sårbara någon gång emellanåt är så viktigt.
Visst det kan alltid finnas en risk att människor blir rädda, att de blir tysta och inte vågar möta oss i samtalet. Men det är en risk som är värd att ta när man tänker på de fina och värdefulla möten det ändå kan leda till.
Så till dig som delade med dig av dina erfarenheter under den där informationsdagen på universitetet, vill jag bara säga: tack! Vårt samtal varade bara i ungefär tio minuter men känslan det gav mig av hopp om att vi är på väg mot ett mer öppet samhälle, sitter fortfarande kvar i mig.
Av Sarah Görsch, kommunikatör på Suicidprevention i Väst
Suicidprevention i Väst Suicidprevention i Väst är en icke vinstdrivande, politiskt och religiöst obunden organisation som arbetar för att öka kunskapen om hur självmord och psykisk ohälsa förebyggs.
