Mitt självhat blev bara starkare och starkare

Det som gör dysfori till ett svårt ämne att skriva om är för att det är så svårt att sätta ord på hur man känner och hur starkt självhatet kan vara. Det är svårt att formulera på ett sätt så att andra ska kunna förstå lite hur transpersoner kan känna, även om de inte kan förstå vår känsla fullt ut. Nu kan jag bara tala för mig själv eftersom jag inte vet exakt hur andra transpersoner känner, men jag tror att väldigt många kan relatera till att dysfori är det jobbigaste med hela den här väntan att få bli sig själv. Sedan kan man ju ha olika typer av dysfori beroende på hur man identifierar sig, vilken typ av förändring man vill göra med sin kropp och så vidare. I det här inlägget tänkte jag berätta om hur min dysfori har sett ut och komma med lite tips på vad jag gjorde i väntan på hormoner och främst en bröstoperation. Min kroppsdysfori började långt innan jag kunde sätta ord på att jag var född i fel kropp. Första och starkaste minnet av dysforin var egentligen när puberteten kom och brösten och mensen börja komma. Då blev det mer påtagligt att jag inte kunde göra som de andra killarna kunde, alltså gå med bar överkropp. Nu var jag tvungen att dölja min kropp och ju mer brösten börja växa, desto mer kroppshat fick jag. Jag hade väldigt ofta stora och pösiga kläder för att dölja min kropp, och det fanns inte mycket jag var nöjd med när det kom till mitt utseende. Jag betedde mig som en kille och försökte vara som grabbarna, utan att jag själv tänkte på att jag var transsexuell. Ingen hade heller nämnt det ordet så det var inget jag visste om under min uppväxt. Men att jämföra sig med de andra killarna var en ständig avundsjuka och att inte få se ut som dem var jobbigt. Fast utan att jag egentligen tänkte på att jag ville vara en kille. Det är lättare att sätta ord på känslorna idag när man sitter med facit i handen.  

Mitt självhat över min kropp blev bara starkare och starkare ju längre tiden gick och i årskurs 8 var första gången jag kom i kontakt med ordet transsexuell. Min kompis höll på med en transkille och då började jag följa hans blogg och resa till att bli sig själv. Ju mer jag läste om honom desto mer tankar om ”vem är jag” dök upp i mitt huvud. Det gjorde även att kroppshatet blev starkare och jag gjorde allt för att dölja min kropp för jag skämdes så mycket. Jag tyckte verkligen inte om den. Det var jättejobbigt att visa sig i T-shirt, linnen eller tunna långärmade tröjor för jag ville verkligen inte visa min överkropp. Jag var väldigt sen med att börja använda bh för det tyckte jag inte alls om. Det var inget som skulle sitta på min kropp tyckte jag. Så min räddning i högstadiet var att använda stora hoodies för att dölja min kropp och det gjorde det lite lättare att visa sig bland folk.

Sommaren 2013 när vi var i Turkiet klippte jag håret kort, det var en otroligt stor befrielse att bli av med det långa håret. Jag hade länge velat klippa av mig, men jag vågade inte säga något till mina föräldrar. Sedan när jag hittade en frisyr som både tjejer och killar kunde ha, vågade jag fråga. Det var också en hjälp att känna mig mindre kvinnlig, även om jag fortfarande inte tänkte på att jag ville vara kille. Fast jag visste att någonting inte stämde. Tiden gick och så kom gymnasietiden vilket har varit den värsta tiden för det var då jag insåg att jag var transsexuell och alla polletter trillade ner, vilket gjorde att självhatet växte sig större. Nu visste jag att jag kunde förändra min kropp till hur jag ville ha den.

Gymnasiet var en väldigt påfrestande tid för psyket på många olika sätt. Den största påfrestningen var kroppshatet och att utseendet sa något annat än vad min inre känsla sa. Men när jag väl hade kommit ut till alla och bestämt mig för mitt nya namn blev det samtidigt lättare att dölja kroppen och agera mer maskulint. Det vart en stor befrielse när jag äntligen fick sätta på mig killkläder fullt ut. Jag kunde gå på killavdelningen och plocka kläder utan att ha dåligt samvete eller må dåligt över det. Så att få bära precis vilka kläder jag ville hjälpte min dysfori enormt mycket. Det blev lättare att dölja kroppen och att passera som kille utåt. Jag slutade använda vanlig bh och började istället med sport–bh för att dölja brösten så mycket som möjligt. Efter en tid hittade jag binders i olika modeller, en top som slutar precis nedanför brösten och ett linne och täcker hela kroppen. Funktionen med en binder är att det hjälper till att platta till brösten, så att det ser ut som man har en manlig bröstkorg. Det är ett väldigt tajt material och det är inte bra att man använder en binder för länge. Rekommendationen är att man ska använda den max 8h för att inte få skador på revbenen och andningen kan påverkas eftersom det är tajtast över bröstkorgen. Det tog en stund innan jag samlade modet att faktiskt beställa en, men när jag väl hade fått hem den blev det en sådan stor befrielse. Äntligen blev det platt. Det hjälpte mot dysforin ganska mycket och jag blev lite tryggare i mig själv. Men efter operationen försvann min dysfori helt och hållet. Det enda som är lite jobbigt, är när jag går utan en packer

på jobbet. Det är en penisprotes som ser ut som en riktigt snopp och det ger en verklighetstrogen bula. Det ser ut som man har en snopp mellan benen. Jag har ingen dysfori över mitt könsorgan, men eftersom jag jobbar med barn känns det inte jättetryggt att gå utan en packer eftersom jag har gjort det sedan jag började jobba inom skolan. Men om jag går på stan är det inga problem att gå utan packer utan att det känns jobbigt. Så packer är mer ett hjälpmedel för mig att passera ännu mer som man, än att dämpa min dysfori över mitt kön. Även testosteronet har hjälpt en hel del för att dämpa min dysfori och tyvärr kan man inte göra så mycket för att förändra sin kropp när man väntar på hormoner. Det enda man kan göra är att lära sig att prata mörkare och att träna för att bygga muskler. Det kan hjälpa en att passera som kille.  

Det var lite tips och trix jag hade för att hjälpa mot dysfori och kroppshat, hoppas det kan hjälpa någon där ute.

Läs del tre av Kevins berättelse