Jag är bipolär, sårbar och kreativ

När jag var nio år flyttade jag från Polen, där jag är född, till Sverige. Ett år senare mördades min pappa. Mordet på pappa är den enskilt största händelsen som har påverkat mig och mitt framtida liv. Efter pappas död började jag må väldigt dåligt psykiskt och det var början på min resa med droger, beroende och psykisk ohälsa. En tomhet jag behövde fylla på något sätt. Min pappa var mitt allt, min trygghet. Han lärde mig så mycket om livet och inspirerade mig. Det var en hård smäll att förlora pappa.

Det började med en psykos

Vid 22 års ålder fick jag diagnosen bipolär sjukdom typ 1. Min sjukdom debuterade med en drogutlöst psykos under värnplikten. Några år senare triggades en mani och ännu en psykos. För något år sen hamnade jag i en depression med starka självmordstankar och ett allvarligt självmordsförsök. Jag har vistats inom slutenvården 5 gånger. Både frivilligt och enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. Lagen om tvångsvård, LPT, var nödvändigt efter som jag var så sjuk och inte insåg att jag behövde hjälp. Idag har jag återhämtat mig från depressionen, har ett stabilt mående och bygger det liv jag vill ha och förtjänar.

Känslig för stress

Att leva med bipolär sjukdom innebär en sårbarhet när det gäller till exempel sömn och stress. Jag kan till exempel inte jobba natt och jag måste vara noga med att sköta sömnen. Det betyder också att jag inte kan ha vilket arbete som helst på grund av stresskänsligheten. Det som funkar för mig är att ha en strukturerad vardag med balans mellan jobb, träning, fritid, relationer, mat och sömn. Jag planerar mina dagar och försöker ha lagom mycket att göra.

Behöver ta hand om mig själv

Att ha bipolär sjukdom innebär väldigt mycket positivt. Jag är driven och kreativ med det jag är intresserad av och uppgifter jag måste göra. Det negativa är att humör och mående lätt kan svänga upp och ner om jag inte tar hand om mig själv. Idag har jag hittat strategier och knep jag tar till för att fungera och må bra.

Tar hjälp av andra

Jag har alltid varit öppen om mina erfarenheter. Det och min ärlighet har räddat livet på mig. Jag anser att vill man ha bra hjälp och förståelse från omgivningen måste man vara öppen och ärlig. Hur ska någon annan kunna hjälpa mig annars?

Min själsfrände blev en vändpunkt

Jag har haft flera vändpunkter. Den viktigaste var när jag avslutade ett förhållande jag inte mådde bra av överhuvudtaget och flyttade tillbaka till Östersund. Jag träffade mitt livs kärlek och själsfrände som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa och liknande bakgrund som min. Jag började våga känna känslor igen och blotta mig inför en annan människa, vågade älska och bli älskad.

Mina relationer och mitt sociala liv har påverkats

Jag är en stark känslomänniska i grunden, mycket jag gör går på känsla och jag har varit väldigt impulsiv i mina handlingar. Jag har gjort misstag på grund av det. Litat på fel sorts människor, blottat mig för mycket och för ofta. Det har många utnyttjat. Men jag är också en god och känslig människa och det skäms jag inte för.

Grymt bra kommunikation

Det kan vara tufft att vara anhörig till mig om jag mår dåligt. Jag kan stänga in mig, känna mig värdelös och omöjlig att stå ut med. Lika snabbt har jag förmågan att vända det negativa och bli mig själv igen. Detsamma gäller kärleksförhållanden, det är oftast jag som gjort slut och dragit mig undan. Inte tvärtom, att någon inte stått ut med mig. Jag är en jäkla utmaning att leva tillsammans med. Därför funkar relationen med min själsfrände så bra. Vi är så lika men ändå olika och stöttar varann i allt. Vi förstår varandra på ett unikt plan och har en grymt bra kommunikation. Blir det bråk tar vi tag i det direkt. Hon är ljuspunkten i mitt. Det vi har är värt varje sekund och bit energi att kämpa för.