Jag ångrade det liv jag hade fått

Jag heter Sara och jag är 35 år, jobbar som ekonom och bor norr om Stockholm. Jag har en man och två pojkar. Storebror född 2015 och lillebror född 2020. När jag blev gravid för andra gången längtade både jag, min sambo och storebror på att få träffa den lille som låg där inne. Det var en tuff graviditet med en hel del besök på sjukhus, men allt var bra och vi längtade. Förlossningen tog fyra timmar, han kom som en raket, min yngsta son. Samma sekund som barnmorskan la honom på mig kände jag att något inte var rätt, men jag förstod inte vad. Jag tyckte att han var ful och tjock. Han vägde 3900 gram och var 51 cm lång – ett perfekt litet barn. Men det var inte det jag såg. Jag skämdes för att visa honom för familj och vänner. Jag började undvika sociala sammankomster och ville helst bara stanna inne och gömma undan mitt barn, jag skämdes så mycket.

Dagarna gick och jag mådde sämre och sämre. Jag grät varje dag och ångrade det liv jag hade fått. Jag ville bara få börja om igen och få tillbaka min gamla familj. Jag började drömma och fantisera om att mitt yngsta barn dog. Då skulle jag bli fri, ångesten skulle släppa och jag skulle få må bra igen. Enda sättet för mig att må bra igen var om han försvann ur mitt liv. Så kändes det då.

Jag började såklart få enorma skuldkänslor över att jag kände som jag gjorde, att jag tänkte sådana tankar om mitt eget barn. Jag trodde aldrig att jag skulle bli glad igen. Mitt liv var förstört. Jag hade panik i kroppen dygnet runt, det kliade under huden, en klåda som inte gick att bli av med. Det enda som gjorde mig glad var min äldsta son, honom älskade jag så innerligt mycket. Jag började få tankar om att avsluta mitt liv, jag ville inte dö men jag orkade inte leva en dag till. Orkade inte vakna upp en dag till.

Ingen i min familj visste vad jag gick igenom. Jag dolde det och låtsades som att allt var bra, men satt i badkaret och grät på kvällarna för att ingen skulle höra mig. En dag brast det. Jag bara skrek rakt ut när min sambo kom hem från jobbet. Jag slet håret från huvudet för jag hade sån panik, den där klådan under huden gjorde mig galen. Jag berättade om alla mörka tankar jag haft. Jag skämdes så mycket men insåg att om jag inte berättar detta för någon kommer det kunna sluta riktigt illa. Jag kommer fortfarande ihåg paniken i min mammas ansikte när jag berättade hur jag mådde och vilka tankar jag haft. Hon tog direkt hand om min yngsta son, han fick bo hos henne den natten. Jag tror inte att min familj litade på att jag skulle kunna ta hand om honom i det skick jag var i då.

Ett akut-team från psykiatrin gjorde ett hembesök och gav mig lugnande mediciner, som ett första steg. Efter den dagen sov jag i ca ett dygn. Efter det följde många besök på BVC, inskrivning på BUP, psykologbesök varje vecka samt medicinering. Jag grät och grät och grät på varje besök och trodde inte på dem när de sa till mig att det kommer bli bättre. Men lite hopp fick jag: jag insåg att det var något fel på mig. Jag skulle inte behöva må som jag gjorde, det var inte normalt. Det är inte ovanligt, men det är inte normalt. Min yngsta son började bo halvtid hos min mamma eftersom jag hade svårt att ta hand om honom själv. Jag hade tappat förmågan att ta hand om mitt barn. Jag som hade skött mig så bra med mitt första barn, detta borde ju vara enkelt. Hans skrik gjorde mig rädd och orolig, jag visste inte vad han ville och jag kände att jag aldrig kunde ge honom det han behövde. Jag hade tappat självförtroendet helt.

Min räddning ur det helveteshål som jag hade snubblat ner i var min mamma, som plötsligt blivit småbarnsförälder på halvtid vid 55 års ålder, men också min BUP-grupp och de två behandlare jag hade där. Jag och min yngsta son åkte till BUP:s småbarnsteam varje onsdag från att han var ca en månad gammal tills att han var ett år. Där gick även två andra mammor med liknande symptom som jag hade. Vi hade som en deppig mammagrupp där vi grät, skrattade, pratade om roliga saker, jobbiga saker och det fanns inga tabun. Man kunde säga vad som helst utan att någon tyckte att man var konstig. Vi sjöng sånger, hade spädbarnsmassage, lekte och åt lunch tillsammans, allt för att vi skulle hitta anknytningen till våra barn igen och få tillbaka självförtroendet. Allt efter att tiden gick så mådde vi bättre och bättre, blev gladare och gladare. Detta i kombination med medicinering och regelbundna psykologbesök gjorde att jag äntligen började hitta tillbaka till mig själv igen.

Ju friskare jag blev desto mer insåg jag att alla de jobbiga, hemska och otäcka tankar jag haft inte var mina. Jag fick kontroll över mitt liv igen, för det är så jag ser på det idag. Vi firade barnens första födelsedagar på BUP tillsammans och sedan blev vi utskrivna, vi var friska och kunde klara oss själva. Ett år förlorade jag – min yngsta sons första år i livet – men nu har vi resten av livet framför oss tillsammans. Jag är så tacksam att jag lever idag, att jag har två underbara, friska barn som jag älskar mer än livet själv.

Mitt budskap till dig som mår dåligt idag: sök hjälp. Det behöver inte betyda att du ska sätta dig på psykakuten, utan börja med att prata med din BVC-sköterska. De är experter och vet precis vad du kan få för hjälp. Och var inte rädd för vad de ska tycka eller tänka eller att socialen ska komma och ta ditt barn, för det kommer inte ske. Berätta för närstående hur du känner och våga ta hjälp. Ta hjälp med matlagning, städning, hämtningar/lämningar, försök ta dig tid för vila och återhämtning. Och viktigast, tro på mig när jag säger att det kommer bli bättre. Du kommer komma ut på andra sidan, se alla färger igen och känna glädje och kärlek, det lovar jag dig!

En text av: Sara Stehlin