Depression är en sjukdom – men man kan bli frisk

Det här är berättelsen om min depression. Jag har funderat länge på hur jag ska skriva den. Inte om jag ska skriva den, utan hur. För mig är det inte ett alternativ att inte berätta. Depression är en vidrig sjukdom. Den syns inte, så som ett brutet ben eller en cancersvulst i bröstet, men den är lika verklig och vedervärdig.

Alla kan drabbas. Vi är många som har lidit eller just nu lider av sjukdomen. Ofta gör vi det i tysthet. Som om det vore fult att må dåligt. Som om det är vårt eget fel. Det är en sorglig, men sann verklighet. Depression är fyllt av skam. Det är en del av dess fruktansvärda natur. 

Allas berättelser och erfarenheter är olika

Som sjuk fanns det en tröst i att inte vara ensam. Jag ville självklart inte att någon skulle behöva genomlida samma sak, men jag ville ändå inte vara ensam. Och jag har som sagt funderat på hur jag ska berätta. Som sjuk vill man inte vara ensam, men man ska samtidigt inte jämföra sig med andra. Det är viktigt för mig att understryka det, särskilt om du som läser inte mår bra. 

Precis som att du inte är jag, kommer inte din depression att vara som min. Du kan inte jämföra. Jag vill skriva ner min berättelse för att skänka lite tröst och dela min erfarenhet. Du är inte ensam. Du kan bli frisk. Men min resa är min resa, och din resa kommer att vara din resa. 

Braket och början

Hösten 2018 gick jag sönder. Så tänker jag på det i efterhand. Det berodde främst på prestationsångest, långvarig stress och ständig oro. Jag hade i flera år sopat varningssignaler under mattan. När jag inte kunde acceptera att jag mådde dåligt, kunde jag inte heller kommunicera det till andra. Allt bara fortsatte. Käpprätt åt helvete. 

Utåt hade jag en lika glad och pigg fasad som vanligt. Hemma var jag vresig, raljerade ofta över andras beteenden, ville sällan hitta på saker, sov oroligt och distanserade mig från nära och kära. Jag kunde komma hem från jobbet och inte minnas vilken väg jag hade tagit för att komma hem. Hade jag ens sett mig för när jag gick över övergångsställen? Det bara snurrade.  

Jag jobbade aldrig över, men min hjärna tänkte konstant på saker som skulle göras och på potentiella problem. Hade jag inget att oroa mig för så hittade jag något att oroa mig för. Många nätter försvann i att ligga vaken i grubbel och ältande. 

Braket kom en dag på kontoret. Jag var i färd med att läsa igenom en projektbeskrivning, men jag förstod inte det som stod i dokumentet. Jag kunde läsa alla ord, men inte greppa meningen med texten. Vad var det för arbete jag skulle utföra? Tårarna flödade. Snart var panikångesten där och plötsligt hade båda mina armar låst sig. Jag kunde inte räta ut dem. Till slut ropade jag på hjälp. 

Ingen ork kvar till att försöka förändra

Dagen efter sade jag upp mig från mitt arbete. Ett arbete som jag älskar, med kollegor som är fantastiska. Men just i den stunden ville jag inte mer. Det fanns inte ork att försöka förändra varken mig själv eller mitt arbete. Jag flydde – inte till en bättre tillvaro, vilket jag hoppades, utan rakt in i depressionen. 

Dagarna gick och jag började känna mig allt mer konstig. Jag grät. Jag fick ångest och grät ännu mer. Glädjen försvann och en enorm tomhet tog plats. Jag ville helst bara sova. Slippa vara. 

Du har utmattningsdepression, konstaterade min familj och senare även läkare.
Okej, när är den slut, undrade jag. 

Ingen visste. Hur skulle de kunna veta det? Sådant går inte att räkna ut.  

Första mötet med psykakuten och mediciner

Jag minns att jag en dag nådde en slags hopplös botten, vilket gjorde att min make Sven ringde 1177. Ta er till närmsta vårdcentral, sa de efter många om och men. Väl där hade de inga resurser att hjälpa mig, men de ordnade med en färdtjänst till psykakuten. Inom ett par dagar fick jag antidepressiv medicin utskriven av min läkare. 

Av medicinen blev ångesten ännu kraftigare och de mörka tankarna mer frekventa. Jag grät, kräktes och sov. Jag satt apatisk, eller pratade konstant och frågade om och om och om igen när det skulle vända. 

Min familj lagade mat och såg till att jag åt. Vissa stunder fick de ta på mig mina kläder. Andra stunder fick de leda mig ut på promenad. Under denna första period insåg både jag och min familj att vården inte räckte till. Det gör den fortfarande inte. Resurserna är enormt dåliga. Det måste verkligen bli bättre. Det tog tid att få träffa läkare och psykolog, men det fanns inte mycket mer att göra än att vänta. Vänta eller skriva in mig på en psykiatrisk mottagning, om det skulle bli riktigt illa. Men det ville jag undvika. 

Skratt och stunder av lugn

Det fanns okej stunder i all skit. Mornarna var hemska. Då kunde jag ligga i timmar och ha oerhörd ångest. Jag ville aldrig dö. Men jag orkade inte finnas. Så svår var depressionen. Den tog det som var jag. Det som jag tidigare glatts åt, sett fram emot, längtat efter och drömt om.  

Allt ersattes med ett mörkt ingenting. Jag kom upp på benen först framåt förmiddagarna, och därefter genomled jag dagen. Men kvällarna kunde bli okej. Det var som att jag i takt med att mörkret sänkte sig och att resten av världen varvade ner, fick lite ro i kropp och tanke.  

Vändning och kommunikation

Jag ökade upp min dos av antidepressiva i ett par steg. Sakta men säkert började det att lätta inombords. Det gick långsamt. Men det gick. 

Jag kände en stor sorg över att jag hade sagt upp mig från mitt arbete. Det fanns i min mening inte något alternativ just då, men sorgen fanns där. När jag hade tillräckligt med ork bjöd jag hem mina två närmsta chefer för att prata. Min uppsägning revs och jag kunde börja arbeta igen när jag var mogen.  

För allt detta är jag oerhört glad. Jag lärde mig att det givetvis hjälper att öppna upp sig och kommunicera. Det är viktigt att säga jag fixar inte det här, om det är så det är. 

Livet sipprade tillbaka. Saker inne i hjärnan kom i balans. Jag blev mig själv igen. Men det var en kamp som krävde såväl medicin som terapi och ett förändrat sätt att leva. Jag orkade inte längre på samma sätt. Behövde vila mer och inte planera in för mycket i kalendern. Jag fick träna på att släppa kontrollen och bry mig lagom mycket om mycket. Jag lär mig än idag om mig själv och vilka mina gränser är. 

En dag kunde jag inte känna ett uns av depressionen i min kropp längre. Hade den ens varit där? Kunde jag ha mått så dåligt? Det var overkligt. Men ja, den hade ju varit där. Och den skulle dessvärre komma igen.  

Ner i hålet ännu en gång

Efter ett drygt år av flest bra dagar – livet går ju upp och ner för alla – började jag fasa ut min medicin. Det gick bra. Bättre än jag hade trott. Jag hade vunnit och jag var lycklig. Hej då mediciner, hej resten av livet. 

Men ett halvår senare hände något. Vi hade gått in i en pandemi, som påverkade oss alla på ett eller annat sätt. Det var minst sagt oroligt och deppigt. Jag själv funderade en del på framtiden och livet. Jag hade dessutom en kortare period av stress. Och som sagt var alla mediciner utfasade. Allt detta, plus säkert en del annat, gjorde att det brakade igen. 

Jag började sätta in antidepressiv medicin ännu en gång. Det skulle ta fyra månader av kämpande innan det vände. Jag var fast besluten om att inte bli liggande i sängen. Ångesten var dessutom så stark att jag inte kunde vila på dagarna. I stället gick jag promenad efter promenad efter promenad. Aldrig har jag gått så mycket och kommer nog aldrig göra det igen. Gick jag, gick också tiden. 

Märkliga dagar på psyket

Jag ville inget annat än att bli frisk. Jag förstod inte varför jag ens var sjuk. Jag borde vara lycklig. Men livet var plötsligt ett rent helvete. När det inte gick längre skrev jag in mig själv via psykakuten. I mitt huvud skulle jag läggas i en mjuk säng. Någon annan skulle ta över. Kanske kunde de söva ner mig till att jag blev frisk. 

Det var några märkliga dagar där på psyket. Märkliga, fullkomligt avskyvärda, men också behövliga. Jag fick medicin nummer tre. Efter att den tog ner mig till det allra mörkaste och djupaste, dit jag aldrig någonsin vill återvända igen, vände det. Tack och lov. 

Det går knappt beskriva hur det är när det vänder. Någonstans i hjärnan sa det plötsligt klick. Trycket lättade. Det kom små stunder då ångesten klingade ut. Stunder då jag var mig själv igen. Sakta men säkert blev jag frisk. Jag blir gråtfärdig när jag tänker på det. Det går inte att förklara. Det var magiskt. 

Just i detta nu

På många sätt har jag kommit starkare ur sjukdomen. På andra sätt kommer jag nog alltid tampas med dess efterdyningar. Jag orkar inte lika mycket som förr. Innan jag drabbades hade jag förstått att depression var något hemskt. Men inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig hur det faktiskt är.  

Tack till alla som fanns där. Vänner och kollegor. Ingen nämnd, ingen glömd. Även det minsta lilla sms med en hjärt-emoji, utan krav på svar, gjorde skillnad i att inte känna mig ensam. Och det största tacket till min familj. Ni fanns där med kärlek och tålamod utan dess like. Utan er, ingen Sanna. 

Depression är en sjukdom. Den är vidrig. Men man kan bli frisk. Jag är här. Visst är jag lite kantstött. Men jag mår bra och jag är lycklig. Jag har gift mig med min själsfrände Sven och jag har nyss blivit faster till en liten Saga. Jag är tacksam för alla dagar. För det stora och för det lilla. 

En berättelse av Sanna Lund 

Titta gärna in på Sannas hemsida för att läsa mer!