Att vägra ge upp – och leva med depressioner

Jag har längtat efter en katt sen jag var fem år. För tolv år sedan vågade jag låta barndomsdrömmen bli verklighet. Katten och mitt barnbarn är mina käraste lekkamrater. Sen över 40 år lever jag med Sven. Vi bor i Stockholm på Söder, där vi har utsikt över Hammarbysjön. Vi tänker bo där tills vi dör. Jag arbetar som präst med samtal med människor med psykisk ohälsa som ramlat ur arbetslivet, jag har också gudstjänster för hemlösa inom Stadsmissionen.

Hela mitt liv har jag handskats med ständigt återkommande depressioner. Men mitt liv har också handlat om förundran över livet och en djup glädje att finnas till. Och med åren har mina depressioner i hög grad minskat.

Skoltiden

När jag börjar skolan vid sex års ålder öppnar sig världen, jag älskar skolan – och jag älskar min fröken! Vid en sjuksköterskekontroll i skolan upptäcks att jag har dålig syn. Mamma blir irriterad och säger att jag gör mig till. Pappa följer med mig på ett läkarbesök där skolläkaren konstaterar att jag är närsynt och behöver glasögon. Min mamma blir ännu mer irriterad och jag tassar på tå, rädd för vad jag ställer till med. De tar mig med till en glasögonaffär och väljer ut ett par bruna fula bågar.

Jag fick aldrig använda dessa glasögon. De lades i en byrålåda i en sekretär som stod i vardagsrummet. Det var absolut tabu att överhuvud taget nämna dem. Jag prövade någon gång att fråga ytterligt försiktigt i stil med ”snälla mamma”. Mamma stelnade till, min pappa sa ingenting, det blev alldeles tyst och efter några minuter återgick samtalet vid middagsbordet till det vanliga.

Trettio år senare tog jag upp detta med mina föräldrar. Min mamma tittade på mig och sa irriterat: ”Men visst fick du ha dom, det skulle ju vara underligt om vi hade köpt glasögon till dig och sen lagt dom i en låda, det skulle ju inte vara klokt.”

”Håret ska vara kortklippt”

Mina allra svåraste minnen handlar om hårklippning. Håret ska vara kortklippt. Med jämna mellanrum meddelar min mamma att det snart är dags att klippa håret. Varje gång får jag stora skälvan och det skakar inuti min kropp. Dagarna fram till att hårklippningen verkställs är fruktansvärda. Jag vet aldrig hur lång frist jag får. Hårklippningen går till så att min mamma säger åt min pappa att han skall klippa håret på mig. Jag sitter på en stol ute i köket. Jag börjar alltid storgråta och ber och bönar att håret åtminstone skall få gå ner till öronsnibbarna.

När jag är femton år träffar jag Göran, som är 23, i en ungdomsteatergrupp och vi blir förälskade. Mina föräldrar (läs: min mamma) ogillar vårt sällskapande så hemma blir jag ännu mer avvisad, nu på ett indirekt sätt. När vi äter middag samlar jag mod och först efter en halvtimme säger jag med försiktig röst att Göran och jag ska gå ut och promenera på eftermiddagen. Då blir det dödstyst vid middagsbordet en lång stund och sen säger min mamma någonting om vädret.

Den outtalade och starka pressen hemifrån mot att Göran och jag hänger ihop gör att vi beslutar oss för att gifta oss så fort jag tagit studenten. Eftersom jag inte får mina föräldrars samtycke till giftermål måste jag begära tillstånd från tingsrätten, på grund av att jag inte är 21 år, myndighetsåldern på den tiden. Detta är en nyckelsituation i mitt liv. Jag våndas, skriver sida upp och sida ner i min dagbok för att försvara min rätt att skaffa advokat mot mina föräldrar i en rättegång. Under hela tonårstiden har jag hållit tillbaka mig själv och gjort vad som förväntats av mig utifrån mina föräldrars önskemål.

Vigsel och skilsmässa

Efter rättegången skriver min pappa brev till alla släktingar – med all sannolikhet dikterat av min mamma – att de båda tar avstånd från mig och mitt liv. Fem dagar före vigseln lyckas min farfar leta upp mig och ringer för att meddela att han tänker viga oss. Egentligen förstår jag inte förrän många år senare hur starkt denna handling berör mig och hur mycket den kommer att betyda i mitt liv framöver.

Jag börjar läsa psykologi, vill bli barnpsykolog; ”förstå detta med barn och föräldrar”. Efter några år föds vår son Erik och sommaren därpå adopterar vi en liten svartlockig Mira. Jag fortsätter med mina studier och disputerar i psykologi när jag är 27 år. Under åren som gått har jag börjat växa om Göran. När vi träffades var jag en trasig fågelunge som han tog hand om. Jag inser allteftersom att vårt äktenskap inte kommer att fungera framöver.

Jag lär känna Sven som är läkare och fem år äldre än jag. Han är också gift och har två små barn, vi bor grannar. Ett halvår senare bryter vi upp från våra respektive äktenskap och efter ytterligare ett halvår flyttar vi hop. Detta medför naturligtvis många komplikationer med de inblandade fyra barnen, samt tidigare partner och deras reaktioner. Dessutom har vi båda ouppklarade problem från våra respektive uppväxter. När Sven och jag levt ihop i sju år föds vår dotter Linn.

Två världar

Depressionerna kommer och går. År efter år. Jag lever i två världar: när jag är deprimerad har jag ingen kontakt med mitt aktiva livsbejakande jag och när jag är vital och levande har jag ingen kontakt med min depressiva värld. Så småningom – långsamt – integreras mina två skilda liv: det ”normala” aktiva och vitala med det depressiva och skräckslagna. Det handlar om en lång process där jag från att ”skrika efter brandkårsutryckning” varje gång jag får en depression (“hjälp, hjälp, jag klarar inte en minut till”) kommer till insikten att “jag har en depressionssjukdom som jag kommer att ha hela mitt liv, hur kan jag hitta strategier att leva med den”.

Under många år har jag känt och anat min längtan efter andlighet som gör att jag söker mig till kyrkan. En strålande solig vårdag i maj när jag går förbi Orionteatern på Söder slås jag med klockren skärpa av insikten: jag ska bli präst. Jag stannar förundrat och ser hur pusselbitarna i mitt liv lägger sig på plats. Jag fylls av en lågmäld innerlig glädje och jag vet att detta är rätt.

Prästvigning och lycka mitt i livet

Jag börjar läsa teologi på hösten samtidigt som jag successivt avslutar mitt arbete på landstinget. Prästvigningen några år senare är en mäktig upplevelse. När vi efteråt samlas i Sofia församlingssal till smörgåstårtor som mina vänner gjort, håller jag tal om mörkret och om mina vandringar nere i den ena källaren efter den andra – och att komma ut därifrån. Hur livet förändrades på ett sätt jag aldrig hade kunnat föreställa mig!

I de allra svåraste perioderna i början av 1990-talet kunde jag ha tagit livet av mig. Jag valde på något sätt någon gång någonstans att jag skulle leva. Eller så var det livet som valde mig. Jag är helt beroende av antidepressiv medicin, lika beroende som en diabetessjuk av sitt insulin. Större delen av mitt liv har jag längtat efter en mamma. Med åren har jag själv blivit det. Människor tar mig i anspråk och jag vill tas i anspråk. Hade någon sagt till mig för femton år sedan att jag skulle arbeta med människor med psykisk ohälsa hade jag aldrig trott det. Men nu gör jag det. Inget skrämmer mig. Jag delar någons mörker för en stund. Följer med i andras svarta hål.

Allt eftersom åren går mår jag psykiskt så mycket bättre. Jag lär mig hela tiden mer om mig själv och om hur jag kan förhålla mig till min depressionssjukdom och de svåra upplevelser jag bär på. Mycket har tagits från mig – och mycket har givits mig. Det allra viktigaste i mitt liv är närheten till andra människor – och till livet i sig självt, den kraft som går utöver oss människor, det man kan kalla Gud. Allra lyckligast är jag när mitt inre femåriga barn och katten lever inne i mig. Lycklig över ingenting, bara över att vara mitt i livet. När femåringen, som äntligen har fått sin katt, dansar över ängarna och jagar trollsländor med katten.

Elisabeth Arborelius

(Sammandrag ur boken Att vägra ge upp – att leva med återkommande depressioner. Norlén & Slottners förlag 2014.)