Att någon glömde bort vad de hade för kön, det skulle aldrig hända en cis-person

Jag skrev dagboksanteckningar om att jag ville ha en platt bröstkorg, men kopplade det inte till trans just då. Jag blev glad när främlingar omkring mig ”misstog” mig för kille, men förstod inte varför. Allt jag visste var att jag kände mig mer attraktiv när jag utstrålade androgynitet. Jag insåg att jag inte var cis våren 2017, men jag hade svårt att förstå och acceptera det själv. Acceptera det eftersom jag visste hur stort det var att komma ut som trans och det kändes fruktansvärt. Den sommaren och hösten började jag sakta komma ut för mig själv. Jag omfamnade till slut att jag ville byta pronomen och i början av november 2017 kom jag ut med ett pronomenbyte på Facebook.

Det bästa och finaste med att vara trans är att kunna vara sig själv, helt klart. Sig själv i den mån det går i alla fall. Jag väntar på mastektomi och lär få vänta ett tag till, men har jag tur kan det ske någon gång i slutet av året eller nästa år.

Det svåraste är den konstanta felköningen, transfobin, okunskapen, murarna och begränsningarna. Jag undviker badhus som pesten när jag egentligen alltid har trivts som fisken i vatten. Jag hatar så mycket på min kropp, och jag sörjer att jag inte kan uppskatta musklerna jag rör mig med. Jag skickade nyligen ut ett mass-sms till kollegorna på mitt ena jobb eftersom det börjar nya ganska konstant. Men det sms:et är mest för jag ska våga rätta mer; har jag sagt det en gång i sms är det mer som att påminna och inte som att våga säga något för första gången.

Främst tycker jag inte om min röst. Det har hänt att folk trott rätt men sedan ”rättar” sig när jag öppnar munnen. Det är som att få tre små skalpeller nerkörda i hjärtat. Jag och min bröstkorg är inte heller bästa vänner. Samma sak om min midja. Men jag är ganska övertygad om att jag skulle uppskatta min kropp betydligt mer om mina bröstkörtlar försvann. Jag tycker ofta att det är för obehagligt att vara naken, även inför min flickvän, eftersom om man lägger ihop alla olika delar av min kropp får man sammantaget helt fel intryck.

Vad gäller det sociala brukar jag inte tänka så mycket på vilka som ser mig rätt och vilka som ser mig fel. Jag vet vem jag är och det räcker. Skulle någon felköna orkar jag kanske rätta och gör det då så spontant jag kan. Att grubbla på vem som tänker vad om mig ger bara upphov till onödig ångest. Energi som jag hellre lägger på att utforska, uttrycka och bygga vidare på mig själv och mina relationer och resten av min värld.

Jag har hittat och skapat min identitet med många olika element. Insikten om att transmaskulina och transmän kan vara feminina har hjälpt otroligt mycket. Att konstant arbeta på min allmänna självkänsla har också varit en enorm knuff på traven. Att byta namn juridiskt hjälpte mig mer än det mesta. Det kändes inte som att jag ljög eller dolde en mörk hemlighet. Det var underbart att på riktigt komma igång med min utredning på Anova. Att bolla tankar och känslor och försöka sätta ord på det svåraste i världen var exakt vad jag behövde.

Det jag saknar är normaliseringen av pronomen och pronomenrundor och namnskyltar med pronomen. Det jag saknar är kunskap om vad pronomen överhuvudtaget är för något. Många vet inte ens att ”jag” och ”du” också är pronomen och att det är nyttig kunskap för att bli bättre på språkriktighet och grammatik. Jag saknar könsidentitet på skolschemat i grundskolan och gymnasiet. Jag önskar att cis-personer kunde chilla kring ämnet kön och ickekön. Låta transpersoner göra det till en stor grej om de vill. Inte få panik om de skulle råka felköna, ett enkelt förlåt eller bara ändra till rätt pronomen räcker.

Diskriminering visar sig på många sätt. När en av mina många läkare som jag berättat om min transidentitet för skrev fel pronomen i mina journaler, och när jag ringde direkt till henne och sa att det blivit fel sa hon att hon skulle rätta till det, och att hon skulle skicka en ny version. Men när jag fick den nya versionen var fel pronomen fortfarande kvar.

När min flickvän pratade om mig med sina föräldrar innan de träffat mig, pratade hon om sin pojkvän. Och ändå felkönade de mig efter de träffat mig, nästa gång jag kom upp på tal.

Alla gånger som folk har tittat konstigt på mig när jag presenterar mig som Axel. Som om jag driver med dem.

När jag var på utbildning över en dag och kursledaren var en gubbe med vitt kaptensskägg och han ropade upp Axel och jag svarar och hans blick som först letat bland cis-männen tittade ner på mig och såg både osäker ut, som om han undrade vad jag höll på med som hette Axel.

När jag suttit i väntrum och en läkare varit inne och scannat av rummet och sedan försvunnit igen. Sedan har det visat sig att det var mig de sökte, men just då satt det inga personer som hjärnan tolkar som cis-män i väntrummet.

När någon sagt ”vi fyra damer” och jag kontrat med ”ni tre damer och…jag” och fått ett ”jaaa just det, förlåt” tillbaka. Det skulle aldrig hända en cis-person, att någon GLÖMDE BORT vad personen har för kön.

Jag kommer nog tyvärr aldrig glömma när två tonårstjejer, som för tillfället var de enda besökarna vi hade på bion just då, började prata med min kollega och skämtar med honom om vilket namn han skulle passa bäst med. När de sedan vände sig till mig och sa att ”du skulle kunna heta Victoria” och jag svarade med hjärtat i halsgropen att ”jag tror inte att killar brukar heta Victoria” och de stirrade på mig med ögon stora som tefat och utbrast ”är du en KILLE?!” efterföljande av gapflabb. Som om de inte trodde sina ögon.

Och så har vi kollegan på mitt jobb som sedan slutade av andra anledningar, men som hann ifrågasätta varför det var så viktigt för mig att byta till herruniformen? Det var ju fortfarande samma typ av kläder; byxor och skjorta och väst.

Det finns otaliga mängder fördomar. Tyvärr. Att det alltid ska ”synas” på en person att den är trans är väl en av de vanligaste. Eller att transpersoner är väldigt fula och obehagliga till utseendet.

För att få bukt med den ångest jag ibland känner, funkar det bäst med hjälp av umgänge med andra transpersoner. Som häng eller kommunikation över nätet. Eller för den delen med cis-personer som har kunskap. Att känna sig trygg med cis-personer är guld värt. Ibland är svaret bara det sistnämnda vilket nästan är lite sorgligt. Det är som att cis-personer har transpersoner i sin makt, och kan välja huruvida de ska få må bra idag eller inte. Men, ångest lättas också de gånger man vågar rätta och de gångerna man är 100% högstatus oavsett vad svaret blir.

Jag är stolt över mig själv när jag lyckas planera min dag effektivt och sedan också lyckas hålla mig till planen. Jag är stolt över mig själv när jag orkar träna. Jag är stolt över mig själv när jag orkar rätta åt mig själv eller andra transpersoner. Jag är stolt över mig själv när jag orkar laga riktigt god mat. Jag är stolt över mig själv när jag gör något som är lite jobbigt men som är nyttigt för mitt välmående. Jag är stolt över mig själv när jag bockar av en uppgift som jag har skjutit upp länge. Jag är stolt över mig själv när jag dricker tillräckligt mycket vatten under en dag.

Oavsett vad andra tror om dig eller säger om dig så har du allra bäst koll på vem du är och du bär med dig den vetskapen hela tiden som ett slags sköld. Du vet bäst vilket gör alla som säger fel till idioter. Att tänka så kan rädda en dag för mig om jag inte vågar rätta. När du inte orkar är det fortfarande viktigt att du får i dig mat och vatten. Mår du inte bra psykiskt hjälper det ovärderligt mycket att kroppen mår lite bättre. Du förtjänar att må bra. Du är bäst och du förtjänar att må fantastiskt!