Unik

Du är unik precis som du är..Du är speciell, precis som du är. För att DU, är just DU. Men är vi det? Så speciella och unika? Och är det ens nån tröst att vi skulle vara det?

Jag har i allafall aldrig sett det som en tröst att jag skulle vara unik. Tvärtom faktiskt. Jag vill inte vara unik. Jag vill vara som alla andra. Jag vill gilla vanliga saker. Jag vill inte tänka på hur speciell jag är, utan hur lik jag är andra. När jag tittade på den här serien “Djävulsdansen” till exempel, som handlar om medberoende, då gick det verkligen upp för mig hur lika vi blir av att växa upp under liknande omständigheter. Det är ju faktiskt helt otroligt. Allt det där som gjort mig så annorlunda är egentligen saker som jättemånga andra också upplever och känner.

Eller när folk känner igen sig i mina ritade bilder. Då känner jag tröst. Att jag kan rita nånting som handlar om mig, och sen kan människor läsa det och känna att det handlar om dem fast vi aldrig har träffats. Det är tröst.

Min mamma sa alltid att hennes hjärna var speciell. Att ingen kunde förstå hennes tankar. Att hon var annorlunda (fast på ett dåligt sätt). Och det var och är hon väl på ett sätt. Men hon är också väldigt lik många andra. Det är också så den psykiska ohälsan känns för mig och många andra tänker jag. Det verkar som inbyggt i depression och ångest att känna sig ensam. Men vi är aldrig ensamma om nånting. Och det är väl skönt. Eller vad tycker du?