Hopp om hopp

Hopp!

Jag och min gamla klasskompis hittade en gammal soffa på ett dansgolv en gång. Vi kände inte varandra så bra då, men vi klättrade upp i soffan tillsammans och började hoppa. Först lite försiktigt, sedan mer och mer. Tillslut studsade vi upp och ner, när jag damp ner for hon upp och tvärt om. Den ena bra låten efter den andra kom ut ur högtalarna och jag fylldes av total eufori.

Jag älskar att dansa, det är ett sätt att glömma det onda. Men jag har aldrig riktigt hittat en likasinnad. Jag sneglade på henne där i soffan och för varje hopp tänkte jag “Hoppas hon inte vill gå, hoppas hon inte vill gå”. Vi hoppade tills lamporna tändes och det var dags att gå hem.

Långt senare berättade hon att hon hela tiden tänkte “Hoppas inte Tove vill gå, hoppas inte Tove vill gå”. I dag är hon min bästa danskompis. (Eller snarare fram till i dag för i morgon beräknas hon föda sin lilla knodd och jag får ge vika några månader).

Jag kan nog inte förklara varför, men den här berättelsen ger mig sådan tröst ibland. När saker känns för jobbiga eller för bra för att vara sant, eller när jag tvekar på om någon gillar mig tillbaka. Då tänker jag på den kvällen i soffan. Och jag försöker tänka att sådär är kanske livet. Man kanske ska sluta oroa sig så mycket, för då och då hamnar man i en soffa med någon som vill hoppa med en hela natten.