Att vara HBTQ-person, speciellt transperson, är inte accepterat i samhället. Det är förenat med utanförskap, diskriminering, minoritetsstress och en konstant kamp för att få leva som den en är, med den en älskar, menar Emilia Larsdotter.
Utgångspunkten för ett normkritiskt perspektiv är att lika rättigheter och möjligheter ska gälla för alla samhällets medlemmar. Upplever du starkt att det inte är så Emilia?
– Jag får ofta frågan: ”Måste allt du skriver verkligen vara normkritiskt?” Bara genom att ställa frågan visar personen varför normkritik behövs. För att det som är normöverskridande inte är accepterat i samhället. Att människor som inte är HBTQ inte upplever allt motstånd vi möter saknar helt betydelse. Det går inte att se eller uppleva det vi möter fullt ut om en inte är i det själv.
Kan du ge något exempel?
– Bara det faktum att lesbiska relationer, av den breda massan, skalas ner till någon form av sexuellt triggande fantasi som självklart skulle må bättre av att någon random man hoppade in och räddade de stackars förvirrade tjejerna och ställde allt till rätta. För så är det ju. Porren, men även traditionell filmkonst, har i decennier framställt samkönade relationer mellan kvinnor som något som bara ska vara ett förspel för en normerad supermaskulin cis-man.
Hur var det för dig Emilia att växa upp med en känsla av att vara född i fel kropp?
– Jag levde med en klar medvetenhet om att mitt kön och min kropp inte korrelerade. Och tänk själv att den enda bilden av transpersoner som fanns var en psykotisk massmördare i När lammen tystnar. Personer med transidentitet framställs alltjämt som prostituerade, mordoffer, offer för sexuellt våld eller just psykotiska massmördare.
Vad var det du upplevde som mest kränkande när det gäller samhällets syn på transpersoner?
– Alla transfoba eller cis-sexistiska skämten, vitsar, löjeväckande gestaltningar, med mera. Det är helt okej att göra narr av transpersoner. Så till den grad att privilegierade publikstarka komiker tycker att det är helt okej att driva med en minoritetsgrupp, samtidigt som de är väl medvetna om att just den komiken stigmatiserar och skapar en enorm påfrestning för alla de som utsätts för den. Många cis-personer tycker det är oändligt lustigt med en ”karl i klänning”, ett skämt på transpersoners bekostnad. Det är skämt som rättfärdigar att folk skrattar åt, pekar finger, fnyser och högt och tydligt drar de där transfoba skämten bakom ryggen på en i affären. De är alla väl medvetna om att sådana beteenden är kränkande. Precis som de vet att det är kränkande att kalla mig rödtott eller glasögonorm, vilket de såklart avstår.
Tycker du att det har skett någon förändring med tiden?
– I dag förekommer transpersoner överallt inom populärkulturen. Vi finns i filmer, tv-serier och litteratur. Transperspektiv får utrymme. Det är viktigt och det är något som minskar stigma, psykisk ohälsa och utanförskap. Att kunna identifiera sig med någon är ett behov vi människor har. Ett behov som ger oss en bekräftelse på att vi får lov att vara de vi är. Det handlar också om att vi genom att synas i populärkulturen finns i vardagen, för alla. Vi finns överallt och vi lever i hyreshus och villaområden. Vi har barn och familjer, vi idrottar, spelar teater, sjunger i kör och går drejningskurser eller pluggar till läkare. Att vara en del av ett samhälle vars normer exkluderar en är påfrestande och det finns inget val. Det vi kan göra, vi som har energin och ges möjligheten, är att verka normöverskridande. Normer är något vi skapar gemensamt i samhället. Därmed också något vi kan utveckla till att bli mer inkluderande.
Vad är det viktigaste du vill att omvärlden ska få med sig från det du gör?
– Att jag alltid, oavsett om jag talar, föreläser eller skriver, har ett normöverskridande transperspektiv. Alltid belyser min transerfarenhet och min lesbiskhet. Det handlar om just det. Skapa avtryck som kan ge någon en känsla, en tanke, en textrad, en dikt, ett ord av samhörighet. Genom att skapa normkritisk litteratur och transaktivism bidrar jag på det sätt jag kan till att skapa en värld med färre stigman, färre självmord, färre övergrepp och mer inkludering i samhället.
Emilia Larsdotter, 44 år, är utbildad scenkonstnär och författare. Föreläser inkluderande om sin livsresa med fokus på psykisk ohälsa, suicid, normer och transpersoners livsvillkor.
Intervju av: Lolo Westerman
