NASP har just gjort en ny omfattande kartläggning av suicidpreventiva metoder. Doktoranden Sebastian Hökby vet hur vi kan närma oss samhällets nollvision för suicid. Vad är NASP och vad står ni för? – Nationellt Centrum för Suicidforskning och Prevention (NASP) är Region Stockholms och statens expertorgan för suicidprevention. Vårt centrala verksamhetsmål är att skapa förutsättningar för en god folkhälsa och på sikt minska självmorden i Sverige. Har suicidprevention varit ett eftersatt område i vården? -Jag skulle nog säga att eftersattheten är tydligast i samhället. Det finns ett tydligt utrymme för vården att bli bättre, men långt ifrån alla självmord beror enbart på psykiatriska eller somatiska sjukdomar. Självmord är en konsekvens av lidande som oftast orsakas av flera, inte nödvändigtvis vårdspecifika, faktorer. Vårdkedjan måste fungera bra, och vården måste vara högkvalitativ och finnas tillgänglig när patienten har behov. Men alla – samhället, vänner och släkt – behöver ta sitt ansvar, inte bara vården. Det är oerhört viktigt att satsa mer även på forskning. Har det skett mycket inom området under den tid som NASP varit verksamma? – Exempel på kunskapsspridning och samordning är det så kallade ”SPIS-projektet”, där blåljusaktörer, alltså polis, räddningstjänst, ambulans, har utbildats och förbättrat sina rutiner kring suicidrelaterade krissituationer. Ett annat exempel är spridningen av utbildningen ”Första hjälpen för psykisk hälsa”. Just nu är vi i slutfasen av en stor utvärderingsstudie, finansierat av HSF och Prio-medel, gällande skolprogrammet Youth Aware of Mental health (YAM). Vilka metoder har visat evidens för att vara mer framgångsrika? – Att på olika sätt undanröja medel som kan användas för att begå suicidförsök är en mycket viktig och evidensbaserad strategi. Evidensunderlaget tyder också på att strategier för restriktion av alkoholtillgängligheten kan minska suicidtal. Olika typer av suicidpreventiva utbildningsprogram, riktade till sjukvården, olika yrkesgrupper och skolelever, bedöms också ha måttlig till stark evidens. Massmedia bör även involveras för att sprida kunskap och viktiga budskap kring suicid och hjälpsökande. Utöver detta bör man troligtvis göra satsningar för att förbättra vårdkedjan generellt, och följa upp patienter som behandlats för suicidförsök eller självskador. Hur ligger Sverige till i förhållande till världen i övrigt, både när det gäller suicid och prevention? – Vi har ett självmordstal som är jämförbart med andra västländer, som USA, Kanada och Australien. Förekomsten av vissa psykiska sjukdomar, exempelvis depression, är dock högre jämfört med övriga Europa. Sverige utmärker sig politiskt från många länder genom att vi har en nationell suicidpreventiv handlingsplan samt en nollvision för suicid. Ser ni några tecken på att suicidantalet minskar eller att åldersfördelningen förändras? – Ja, man kan observera en generell minskning av suicid sedan 1980 vad gäller hela befolkningen. Om man dock ser till enbart unga personer, män och kvinnor 15-24 år, är utvecklingen mer dyster. Mellan 1994 och 2017 har självmordstalet konstaterats öka med cirka 0,9 procent per år. Vad ökningen beror på är inte fastställt. Dina tankar avslutningsvis? – Samhället behöver en hel struktur för att minska självmorden, där varje individ spelar en viktig roll i pusslet, eftersom nästan alla känner någon som mår dåligt. Givetvis är det viktigt att vården gör medicinska framsteg, men det kan vara minst lika viktigt att ha en befolkning som är upplyst kring psykisk ohälsa, och som kan uppmärksamma och samtala med individer med förhöjd risk. Detta kan bland annat ske genom tidig utbildning i grundskolan, på arbetsplatser, eller via media. Man behöver inte vara psykiater eller forskare för att kunna rädda liv. Men man ska komma ihåg att ta hand om sig själv också. Sebastian Hökby är doktorand och forskare på Nationellt Centrum för Suicidprevention (NASP), vid Karolinska Institutet och Stockholms läns sjukvårdsområde. Han har en tidigare utbildning inom psykolog, men doktorerar inom medicinsk vetenskap, där avhandlingsarbetet rör sambandet mellan unga personers internetvanor och psykiska hälsa. Text av: Lolo Westerman
Samhället behöver en hel struktur för att minska självmorden
