Visst har vi träffats förut?

Då är jag bättre på blommor, det här är en kristikors som slog ut i dag!

Många insikter kommer till mig under adhd-utredningen. En av de roligaste är när jag börjar fatta hur smart jag är på att dölja. Dölja, komma runt och komma undan.

– Vi har väl träffats förut, säger jag till den blonda söta tjejen på festen, och sneglar mot värdinnan.

– Jo, visst sågs väl ni på nyårsfesten? fyller hon i.

– Ja visst ja, svarar jag självsäkert. Visst var det ekonom eller jurist du läste till? (eftersom hon är så söt och jag har sådana fördomar).

– Ja ekonom, svarar hon, ursäkta mig, jag har så dåligt ansiktsminne.

– Det gör ingenting, svarar jag, man möter ju så många människor. Ibland kan jag också ha lite svårt för det där. Jag heter Tove! (och är väldigt socialt anpassad – men det sista tänker jag bara).

Men när det kommer till momentet ansiktsminne i adhd-undersökningen, där människorna är på bild – det går liksom inte att fråga och komma runt då. De bara stirrar på mig med sina tysta identiska blickar, bakom sina identiska luggar.

Dåligt ansiktsminne är vanligt. Därför kommer man lätt undan när man glömmer. Men att alltid känna igen alla och ingen – det tror jag få kan leva sig in i.

“Bara för att jag inte minns ditt utseende betyder det inte att jag inte tycker om dig. Jag kanske bara ser själen istället, och den tycker inte det är så viktigt med utseende och yrke”. Så kan vi säga när vi vill komma undan med ära i behåll..